Att engagera sig fackligt är en självklarhet för Eric Insulahn. Men det finns saker som facket måste bli bättre på: våga tänka stort och slåss för de otryggt anställda – som han själv.
Eric Insulahn
Att boka tid med Eric Insulahn är inte lätt. Han jobbar som servitör och bartender på en rad olika restauranger i Göteborg, är sexualupplysare på RFSU, skolinformatör för LO och sitter i avdelningsstyrelsen för HRF Väst. Och så har han ett heltidsjobb på en av kårerna på Göteborgs universitet.
– Om inte mobilkalendern hade funnits hade jag inte fått ihop mitt liv. Så är det. När mina kompisar vill hitta på något ber jag dem skicka en inbjudan. Men det passar mig. Jag har svårt för att sitta still, för att ha tråkigt.
Hur är det att växla roller hela tiden?
– Folk brukar fråga mig vad jag gör i morgon, men det vet jag oftast inte. Jag måste kolla min kalender. Jag lever väldigt mycket här och nu och kan inte tänka framåt hela tiden. Problemet för många som försöker jonglera flera saker är att de inte kan vara i nuet. Men det är väldigt individuellt, alla trivs inte att leva så här. För att göra som jag gör måste man ha otroligt hög stresströskel och god självkännedom.
Hur många olika restaurangarbetsgivare har du?
– Runt fem. Den som ringer först får mig. Jag har inget schema någonstans utan det gäller att vara vaksam på sms och i Facebookgrupper så att man inte missar några pass. Det funkar för mig just nu i min situation, men jag tycker inte att det funkar för branschen med så många otrygga anställningar. När man jobbar på enstaka dagar så kan man inte ställa krav, man kan inte starta klubb det första man gör. Man nämner nog inte gärna att man är med i facket.
Hur ska man komma åt problemet?
– Jag vill att Hotell- och restaurangfacket ska gå ut i strejk för att få bort enstaka dagar. Eller så ska det bli jävligt dyrt att ha otryggt anställda. Lägstalönen för en på enstaka dagar borde vara 180 kronor. Om du sedan tillsvidareanställer blir det en lägre lön. Då hade det skapats ett sluttande plan där arbetsgivare själva är drivande till att tillsvidareanställda fler personer. Då hade vi fått fler att värva, fler som kan bilda klubb och fler som kan ställa krav. Jag tycker att förbundet är alldeles för fokuserat på de tillsvidareanställda. I avtalsrörelsen nöjer man sig med 2,2 procent och försöker hålla fast vid de villkor som man redan har. Det är precis som vår regering. Socialdemokraterna har slutat prata om de stora reformerna. Vi behöver fler visioner, fler drömmar. Både i politiken och i facket.
Eric om facket
Är det just arbetsmarknadsfrågorna som driver dig?
– Ja, det är personliga frågor för mig. Det som fick mig att engagera mig politiskt var min mammas situation som ensamstående med mig och min syster. Jag fick ta stort ansvar. Om mamma var trött eller hade fått ett brev från Kronofogden så frågade man inte henne om glass. Jag har alltid varit väldigt medveten om min situation, om min klass och min position i samhället.
Det låter som om du fick växa upp fort?
– Jag kan inte ångra min uppväxt, den har format mig till den jag är. Jag tycker synd om människor fått allting serverat, aldrig haft det svårt. Så ska de ut och jobba och förväntar sig silversked i munnen. När jag är ute på skolinformation märker jag att det finns en oerhörd okunskap om arbetsmarknaden. Det skrämmer mig fullständigt. Solidariteten är long gone bland de unga. Bland många av de äldre också. Folk vänder facket ryggen.
Är det kört menar du?
– Nej, det går att ändra på om vi vill. Vi måste få folk att vända sig till fackföreningsrörelsen igen. Vi måste få folk att vända sig till politiken igen. Vi måste skola folk i att det går att ändra saker och det gör man genom konkreta förbättringar. Som fri kollektivtrafik eller sex timmars arbetsdag. Eller bättre villkor för otryggt anställda. Vi måste våga tänka lite större.