Engagemang starkt som mörkrost

I Västerås finns fyra Espresso House. Josefine Bäckström är skydds­ombud på alla. Hon drivs av viljan att kollegorna ska trivas – och många koppar starkt bryggkaffe.

Josefine Bäckström tycker om kaffe. Så pass mycket att hon själv tänkte bekosta en barista­utbildning. Då berättade en kompis att alla som anställs på Espresso House får en gratis utbildning.
– Jag sökte och fick jobbet, gick baristautbildningen 2013 och sedan fortsatte jag att jobba på olika Espresso House i Västerås. Innan dess hade jag pluggat pedagogik och psykologi, fött två barn och varit föräldraledig. Jag längtade efter att komma ut i arbetslivet och träffa folk.

Vad lockade med baristajobbet?
– Det är ett hantverk, som att vara bartender. Det är fascinerande att det går att få kaffe att smaka på så olika sätt. Men själv dricker jag bara bryggkaffe, för ju mer kaffe man dricker desto mer kaffesmak vill man ha. Ska jag dricka en cappuccino måste jag hälla i jättemycket espresso, 6 – 7 stycken till en stor kopp.

Vilket kaffe är roligast att göra?
– Det är latten, på grund av latte-arten, man kan göra så mycket roligt. Är det mycket folk blir det oftast bara ett hjärta, men har jag tid gör jag kanske en rosett eller en tulpan.

Är det stressigt på jobbet?
– Det ska gå fort, folk förväntar sig det. Många ska med bussen eller tåget. Vi har fått fler gäster men är inte fler i personalen.

Hur kom det sig att du blev fackligt aktiv?
– Jag hade små barn, behövde vabba och så blev jag själv ofta sjuk. Jag gick till doktorn och sade att något måste vara fel, men han svarade att det är så när man har småbarn på förskola. Min dåvarande chef hade synpunkter på att jag var borta. Då började jag undra vad som gällde, både mina och arbetsgivarens skyldigheter. Jag kontaktade facket för att ta reda på mer.

Och sedan blev du skyddsombud?
– Ja, jag var den enda fackmedlemmen så jag valde mig själv. Jag är en föreningsmänniska och lite av en problemlösare i min personlighet plus att min mamma har varit fackligt engagerad. Vi behövde ta tag i arbetsmiljön. Platschefen gick själv skyddsronderna och kryssade i att allt var bra. Vi hade inte raster, utan var tvungna att gå in i diskrummet och trycka i oss en macka. Nu har vi raster och allt är mycket bättre.

Vad gör du som skyddsombud?
– Jag presenterar mig och facket på de fyra enheternas personalmöten. Vi går skyddsronder två gånger om året. Efter det brukar det bli saker att följa upp. Men de psykosociala aspekterna kommer inte upp då. Jag berättar för medlemmarna att jag har tystnadsplikt och att de kan komma till mig vid ett annat tillfälle. Om de inte vill att jag ska berätta öppet kan jag ta upp problemet mer övergripande. Det kollegorna tar upp är stress och fel bemanning, sådant brukar ofta gå att lösa när man kollar igenom schemat. Det händer också att platscheferna vänder sig till mig för att de inte vill göra fel.

Har det fackliga engagemanget ökat inom Espresso House?
– Vi har blivit fler HRF:are, men så vitt jag vet är jag fortfarande det enda skyddsombudet inom kedjan. Jag hoppas och tror att jag är en del i att företaget numera bryr sig mer om arbetsmiljön. Jag har ett jättebra samarbete med nuvarande distriktschef och HR-ansvarige. Jag är nöjd med vad jag åstadkommit hittills och att de jag jobbar med mår bra. Men det skulle behövas fler skyddsombud.

Vad är svårt i det fackliga arbetet?
– När man möts av okunskap och måste förklara saker som man tycker är självklara, som står i kollektivavtalet. Skyddsombudsarbetet måste alltid börja om när det kommer nya anställda. Det här är min femte personalstyrka och fjärde platschef.

Vad händer framöver?
– Jag har inte släppt tanken på att plugga, utan har funderat på att läsa till undersköterska. Men jag har nyss blivit omvald och känner mig inte färdig som skyddsombud. Å andra sidan blir man nog aldrig klar. Sedan skulle jag gärna gå en vidareutbildning som barista. Om det går för mycket på rutin försvinner det mysiga hantverket.