Diskaren Lamin: Klart man blir trött

I disken är det alltid högt tempo. Lunchrusningen är värst, men Lamin Njies jobb går i ett hela dagen.

Brickorna åker i stadig takt på Mälar­terrassens rullande band. Om Lamin Njie inte är snabb blir det stopp i brickinlämningen.
Det är ett krävande jobb, men Lamin har en strategi.
– Jag försöker glömma att det är mycket och inte jaga upp mig för då blir det kaos. Men jag håller koll.
Lamin Njie ansvarar också för att förbereda salladsbuffén.
– Samtidigt springer jag fram och tillbaka till disken. Ibland hjälper jag också till i köket. Det går i ett hela dagen.

Klockan elva kommer lunchgästerna, de flesta anställda i huset. Lamin Njie börjar diska. Förutom brickorna från matsalen kan det komma disk från konferenser. Är arbetsbelastningen hög tar arbetsgivaren in extra personal, men fler än fyra får inte plats i diskrummet.
Lamins arbetskamrat, kocken Johan Östman, provade att jobba i disken i somras, när det var färre gäster.
– Det var stressigt även då. Jag kan förstå hur de har det när det är fullt ös, säger Johan.

Tiden i disken gjorde att han kom på ett sätt att sortera disken som kommer från köket, så att det underlättar för diskarna.
Efter lunchen städar Lamin och tar hand om soporna. Han slutar klockan 16, om det inte är något kvällsevenemang på restaurangen.
– När jag kommer hem sätter jag mig i soffan, det är mycket skönt. Det är klart att man blir trött i kroppen. Men jag är inte helt slut.
Lamin har jobbat i restaurangbranschen i elva år.
– Just nu orkar jag. Jag vet inte hur det blir om några år. Men det är roligt här, jag har bra arbetskamrater och en chef som jag alltid kan gå till om jag behöver hjälp i disken.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.