De sköter om raketforskarna

På Sveriges enda rymdraketbas jobbar människor från hela världen. Flexibilitet och samarbete är viktigt, när det gäller rymden vet man aldrig hur det blir. På restaurang Space Inn och hotell Aurora gör man sitt bästa för att raketforskarna ska känna sig som hemma.

Valentina Tereshkova, Jurij Gagarin, Neil Armstrong och så förstås Christer Fuglesang. Hotellrummen på Esrange rymdraketbas, fyra mil norr om Kiruna, har fått namn efter kända rymdfarare. Men om någon av dem någonsin har sovit i rummen är oklart.
– Christer Fuglesang har ju varit här. Men jag vet inte om han sov i Fuglesang-rummet, säger receptionisten Sari Modig.
Hon står bakom den lilla receptionsdisken i tegelbyggnaden som utgör raketbasens hjärta. Härifrån sköts all mänsklig service på basen: boende, hyrbilar, restaurangbokningar och allt annat gästerna kan behöva. Vissa har lite speciella krav, berättar Sari.

– En del lämnar saker som vi inreder med när de kommer hit, som en matta eller en spegel. De vill väl ha det som hemma. Våra gäster kan vara lite excentriska.
Gästerna kommer från hela världen och alla är här för att arbeta eller forska på Esrange, Sveriges enda rymdraketbas. En viktig del av verksamheten är uppskjutning av sondraketer, som kan användas för att studera atmosfären, och höghöjdsballonger. En del är lika stora som Globen i Stockholm, berättar Sari och pekar på en bild på ballonger som sitter på väggen mittemot receptionen.
– De är helt enorma! Superhäftigt, säger hon.

Många gäster stannar länge, det kan bli upp till ett par månader. Längden beror ofta på hur det går med uppskjutningarna, eller raketskotten som de kallas. Om de inte lyckas, till exempel på grund av vädret, kan gästerna behöva stanna ett tag till.
– Då får man lösa det på något sätt. Ibland händer det att vi måste boka rum på hotell inne i Kiruna, säger Sari.
Hon och de andra är anställda av Eurest som sköter servicen här på Esrange. Förutom de 79 hotellrummen driver de även personalrestaurangen Space Inn, en halv trappa ner från receptionen.

Där är lunchserveringen precis på sluttampen. På dagens lunchbuffé står en biffgratäng, en soppa och sallad. Och som extra bonus: pannkakstårta.
– Om vi har pannkakor över brukar vi göra något lite extra för gästerna, säger Lourdes Martinez Ortiz, som har börjat plocka bort bleck och fat från buffén.
Hon har jobbat på Esrange i snart fyra år, sedan hon kom från Ecuador. Först för ISS som drev serviceverksamheten här tidigare, och sedan ett år tillbaka för Eurest. Lourdes säger att det är en bra arbetsplats, även om det krävs en hel del av de anställda.
– Det är ett bra ställe, bra människor. Vi försöker göra det bästa så att alla har det bra. Det måste vara så när det är ett litet ställe, säger Lourdes och rullar i väg vagnen med bleck in i disken.

När de sista gästerna har gått är det lunchdags för personalen. De Eurest-anställda från de olika avdelningarna äter tillsammans vid ett av långborden. I dag är det lugnt, konstaterar de.
Annat är det när det är så kallade kampanjer, som det kallas när raketer ska skjutas upp. Då kan det vara upp till 150 gäster i restaurangen, som vanligtvis tar runt 80 personer. Och varje kampanj avslutas med en stor middag. Men när den blir av går inte att på förhand säga, eftersom det beror på när raketskotten lyckas.

Flexibilitet och samarbete är nyckelord här, säger platschef Therese Lindmark.
– Det är en otroligt krävande verksamhet. Plötsligt är det fest för 150 personer, och ibland måste hela hotellet städas på en dag. Det krävs oerhört mycket flexibilitet av personalen. De är helt fantastiska, säger hon och ler mot gänget vid bordet.
Therese berättar att det händer att de lånar in personal från Eurest verksamhet i gruvorna i trakten. Flera av dem som arbetar i dag kommer ursprungligen därifrån.
Som Saadet Gunduz. Hon jobbade tidigare på gruvan i Kiruna. Där städade hon, men här på Esrange diskar hon, serverar frukost och fixar med salladsbuffén. Saadet, som kom hit från Turkiet för två år sedan, gillar att jobbet ger henne möjlighet att öva sin svenska.
– Jag får träffa gäster och prata lite. Det är bra. Och det är spännande med raketskotten. Jag har sett det många gånger, det är jättekul.

Det enda negativa är att det blir tidiga morgnar. Hon får gå upp vid femtiden för att hinna med bussen hit.
– Och jag är inte morgonpigg, säger hon och skakar på huvudet.
Det går en personalbuss hit från Kiruna runt 06:30 på morgonen, och tillbaka igen vid 16:00. De knappt fyra milen kan ta en dryg timme beroende på väglag och antal renar på vägen. Pendlingen är påfrestande, säger Lourdes Martinez Ortiz.
– Särskilt när man har små barn, som jag har. Man blir borta tio timmar i sträck. Det kan vara svårt att hämta och lämna på förskolan. Som tur är kan min man göra det när jag inte kan, säger hon.

Städerskan Irenie Namubiru reser sig från bordet. Det är dags att gå ut till hotelldelen. Klockan är 14:00 och det har börjat skymma. Kylan biter i kinderna under den korta promenaden, men Irenie säger att hon är van.
– Jag kom hit från Uganda för två år sedan. Jag har slutat frysa nu.
I hotelldelen, Aurora, är det desto varmare. Här finns både öppen spis och bastu som gästerna får använda.
– Bastun används jättemycket, varje dag. Folk gillar att basta för att det är så kallt, säger Irenie och putsar glasdörren med texten Sauna.

Eftersom många stannar länge finns det gott om gemensamma ytor, bland annat kök där gästerna kan laga sin egen mat. Det kryllar ju inte av matställen här ute, så att säga. Trots det säger Irenie att hon sällan träffar på gästerna.
– De är upptagna människor, de jobbar mycket. Det är alltid jättetyst här, säger hon och torkar av duschväggarna.
Irenie säger att hon trivs på Esrange.
– Det är jätteroligt! Jag planerar själv hur jag ska jobba. Ibland är det lite stressigt, när det har varit en kampanj. Men om jag behöver hjälp får jag det. Vi hjälps åt.

Även Irenie berättar om gäster med särskilda önskemål. Det kan handla om kolsyremaskiner, extra täcken, element eller spikar i väggen för att hänga upp egna tavlor.
– Vi ordnar det som de vill. Det här är ju långt bort i skogen. Vi vill att de ska trivas i skogen, säger hon och låser upp Christer Fuglesang-rummet, nummer 113.
Förutom skylten utanför finns det ingenting som tyder på att vår svenske astronaut bott här. Irenie ser frågande ut när han kommer på tal.
– Ja, vem är han? Jag vet inte vem han är.