Konferens, lunch eller julbord – på Hotel Höga kusten ingår alltid en spektakulär upplevelse: utsikten över bron. Inna-Maria och Emil jobbar vid en sevärdhet!
Ett par gäster som just har kommit in säger att de vill äta »något riktigt gott«.
– Då har ni kommit rätt! Prata med min kollega här så hjälper hon er, säger receptionisten Emil Dahlberg och visar dem till servitrisen Inna-Maria Arkeberg som är hovmästare för dagen.
Gästerna får det sista lediga fönsterbordet.
Utsikten över Ångermanälven är mäktig även när dimma skymmer toppen på Högakustenbrons 182 meter höga pyloner. Hängbron är en turistattraktion av rang, Golden gate-bron i San Francisco är förebild. Från parkeringen utanför hotellet får turister bästa vinkeln för selfies med bro i bakgrunden.
Inne på hotellet säljs souvenirer, glas, termosar, örhängen med pyloner och så den slutsålda succén – en surströmmingsburk som ser alldeles äkta ut men som lurigt nog innehåller godis.
– Den är väldigt populär bland dem som kommer från södra Sverige och vill skrämmas när de kommer hem, berättar Emil.
Han är uppväxt på andra sidan älven.
– Jag var fem när bron blev klar. Jag kunde se den från vår altan.
Emil har tidigare jobbat i Stockholm, som barista på Espresso House och skådespelare på Astrid Lindgrens värld.
– Jag var Karlsson på taket, Kling och Klang, Anton Svensson och Skalle-Per. Jag jobbade också som röstskådespelare och gjorde bland annat Lille Skutt.
Men han började längta tillbaka hem, saknade bergen och älven. Och receptionistjobbet handlade, precis som tidigare jobb, om att möta människor.
Sedan stod det ju ’Välkommen till Hörselskadades riksförbund’. Emil Dahlberg
I september fick han fast anställning. Då tyckte kollegan Inna-Maria att han skulle gå in på nätet och ansöka om medlemskap i HRF. Men det höll på att bli lite galet.
– Jag skulle vara lite snabb på en rast. Det stod »har du tinnitus?« och jag tänkte att ja, det slamrar ju en del i disken, och fyllde i mina uppgifter. Fast sedan stod det ju »Välkommen till Hörselskadades riksförbund«.
Inna-Maria är platsombud och skyddsombud. Kollegorna bad henne att bli det när de märkte att hon var insatt sedan sin tid i Seko Sjöfolk.
– Det är kul och det känns viktigt att göra det bättre för oss själva. Men det är jobbigt att dra lasset själv och svårt att hinna ta facklig tid, så det vore bra med en klubb.
Förra sommaren kom Inna-Marias gamla arbetsplats åkande, Silja Symphony som kryssade till Höga kusten när pandemin satte stopp för Finlandsresor.
– Fartyget kom inte under bron, men det var kul att se henne. Och kryssningsgästerna kom åkande i bussar och så serverade vi surströmmingstapas utanför restaurangen.
Under lunchen fylls restaurangen av flera stora konferenssällskap – det är framför allt de som står för ruljangsen så här års.
Kocken Alaa Hasan står och knäcker ägg till färsbiffen, souschefen Sebastian Byström rör ihop en crème brûlée-smet och lärlingen Jonathan Engsvik klipper krasse. Kökschefen Sofia Forsberg förbereder helgens Amarone-weekend.
– Jag har kallrökt en and som ska bakas i ugnen. Vår sommelier tar fram en meny som passar till drycken.
Vi brukar göra något tillsammans en gång om året, det ger lite energi.Inna-Maria Arkeberg
Men det är inte bara hotellgästerna som bjuds på temakvällar.
– Vi kollade in Hernö gins nya bar i Stockholm. Vi brukar göra något tillsammans en gång om året, det ger lite energi, berättar Inna-Maria Arkeberg.
Tre av årets tempotoppar
- Juli–augusti. Högst tryck! Busslaster och semesterfirare gör att hotellet behöver dubbel bemanning.
- December. Fullsatta julbord med sittningar både vardag och helg, lunch och kvällstid.
- September – november. Många konferenser. Evenemang varje helg, ginweekend, mat och vin med Carl Jan, med mera.
En våning ner ligger hotellrummen. Där städar Ahmad Haidari, med fönstret öppet mot bron. Han arbetar inte bara med housekeeping utan också i frukosten och som vaktmästare.
Att ha flera arbetsuppgifter är vanligt. Servisen turas om att ta hovmästarpass. Emil är mycket i receptionen sommartid när gäster checkar in och ut under dagen. Så här års är det grupper och då har han tid att stå i kaféet, fixa konferensfika och rycka in under lunchen.
– Jag brukar kolla var det ser ut som att jag behövs, säger Emil.
De har fullt upp under lunchen, men ser till att hinna småprata med gästerna.Läget vid vägen gör att en del besökare tror att restaurangen är en vägkrog.
– De förväntar sig att få maten på fem minuter. Men vi är en à la carte-restaurang med fin vy som råkar ligga vid E4:an, säger Inna-Maria.
