Jobbresa eller semester – gänget på Eatery ser till att flygresenärerna inte går hungriga till gaten.
Det är förmiddag på Arlanda Terminal 5.
I högtalarna hörs de typiska utropen: Final Call to … Lämna inte bagaget obevakat …
I baren på Eatery har det serverats öl sedan strax efter 05 på morgonen.
– Många vill ha sitt obligatoriska glas öl inför resan, säger Victoria Johnsson, som för dagen mest är bartender.
Ett gäng herrar med öl och Jäger på bordet tar en gruppbild. Victoria frågar om de vill ha hjälp så att alla kan vara med. Det vill de gärna.
Tjänsteresenärer och turister
Vid de andra borden sitter än så länge mest ensamma resenärer, de flesta med en öl framför sig.
Snart ska de ta flyg till Visby, Bryssel, Málaga, Sundsvall eller Barcelona.
Lukas Jönsson är skiftledare och växlar mellan bar, restaurang och kafé.
Det är en viss skillnad på dem som reser i jobbet och de något mer uppsluppna turisterna, säger han och häller upp ännu en öl under lite småprat: »Och vart är du på väg? Jaha, Málaga, hur varmt är det där nu?«
– Folk är glada och det är kul att möta så många människor. Även om gästerna inte stannar så länge finns det folk som vill prata i alla barer, även den här.
Pizza till Final Call
Men jobbet kan vara stressigt just för att det är en flygplats.
– Man måste kunna svara på snabba frågor när det kommer folk som kutar till Final Call. Ibland beställs det pizza fast flighten ska gå om 20 minuter.
Det här är Lukas första branschjobb.
– När jag kom kunde jag inte ens blanda en rom och cola. Allt jag vet om schema, struktur och att göra beställningar kommer härifrån.
Lukas är dessutom en väldigt färsk ordförande för HRF-klubben på SSP Arlanda där Eatery ingår.
– Det finns folk i klubben som är mycket mer kunniga än jag. Men ingen ville vara ordförande och jag kände att det är bra att ha ett starkt fack.Vår vice ordförande har varit med länge så jag kan fråga honom och så håller jag på att gå fackkurserna, säger Lukas.
Arlanda är ”hemma” för Angelika
I köket gör klubbstyrelsekollegan Angelika Bergiel lag till rödlöken som ska vara i caesarsalladen.
Hon brukar sjunga under arbetet, på polska, ryska, italienska eller svenska. Fast nu bjuder hon inte på något smakprov.
– Jag kan ju inte sjunga! Men jag älskar all musik, utom kanske heavy metal.
Angelika har lång erfarenhet av såväl fackarbete som restaurangvärlden.
Hon har varit kock, kallskänka och kökschef på andra ställen, men det är Arlanda som är hemma. Hon började 2004, jobbade sedan på annat håll ett tag efter att ha fått barn.
– Både jag och min man jobbade skift så jag bytte jobb men hade hela tiden en tanke på Arlanda.
Nu är pojken stor och har extrajobbat på Arlanda. Angelikas man jobbar också på flygplatsen. Men även kollegorna blir som en familj, tycker hon.
– När jag var ny här fick jag höra av en som jobbat 40 år att antingen hatar eller älskar man det här jobbet – jag älskar det.
Stränga serveringsregler
Klockan närmar sig 12 och ute i baren blandar Victoria två Sex on the beach.
– Den är populär, möhippor och svensexor beställer ofta den.
Nu kommer burgare och pizza i strid ström i luckan. Ölglasen fylls på men det blir också en del vin. Att någon vill ha bara vatten sticker ut.
Men berusningsgraden är som regel låg, säger Lukas.
Någon enstaka gång har han fått be ett sällskap att dämpa sig eller kalla på vakt när en gäst inte accepterat ett nej.
– En av de första sakerna jag säger till dem som är nya är att de måste hålla koll på hur mycket gästerna dricker. Vi har ju både de vanliga serveringsreglerna och så flygbolagen som reagerar om någon är för påverkad.
Ett arbetsdygn på Eatery
- 04.30 Baren och kaféet öppnar.
- 06.00 Kökspersonalen öppnar för frukost och hamburgare.
- 10.00 Frukosten stänger, ytterligare en kock kommer och à la carten öppnar.
- 12–14 Lunchrusch! Både mat och dryck – öl, vin, bubbel och någon enstaka drink.
- 15–18 Lite lugnare, men varierar beroende på hur många flighter det är.
- 18–22 Middagsdags – och ibland partystämning. Mest fart före flyget till Phuket.
Snart ska Lukas i väg på fackligt uppdrag.
Han och vice ordföranden ska träffa chefens chef och stämma av vad som gjorts sedan senaste skyddsronden.
– Vi dubbelkollar att de har planer så att samma saker inte ska behöva komma upp på nästa skyddsrond.
Minst två år till tänker Lukas jobba här. Sedan blir det förhoppningsvis jobb i Storbritannien där flickvännen finns.
– SSP är internationellt, man kan få jobba utomlands efter fyra–fem år. Så jag har både lärt mig allt jag kan här och får chans att byta land. Det är en stor bonus.