Bäddat för julefrid

På Loka Brunn har kungligheter vilat och kurerat sig sedan 1700-talet. Receptet är fortfarande detsamma -- vatten, avkoppling och lyx. Vid jul är det familjer och par som söker lugnet vid sjön Loken.

Ett tunt dis ligger över sjön Loken och ger Loka Brunn ett trolskt skimmer. Det är lätt att fantisera om att denna syn mötte även de hitresta, ofta långväga gästerna, som kommit hit sedan 1700-talet för att ta del av de underjordiska källorna.
– Dricka brunn, som det hette. Då rekommenderades gästerna att dricka 8–10 liter vatten per dygn. Det rekommenderar vi inte direkt i dag, säger Marie Dahlgren, vice vd för Loka Brunn.

Vi sitter i Stora Societetshuset, en stor gul träbyggnad från tidigt 1900-tal och anläggningens hjärta. I salongen sprakar brasan stämningsfullt och kakbuffén står uppdukad. Här sitter även Helena Aronsson, servitris och platsombud, och Lorina Gunnarsson, servitris och skyddsombud. De tillhör Lokas mest rutinerade anställda och ska visa runt i dag.
– Jag är i princip en av inventarierna, säger Helena Aronsson.
– Och jag började här som trettonåring, som tomtenisse på jul­bordet. Jag serverade glögg. Sedan dess har jag alltid haft en fot på Loka, säger Marie.
– En gång Loka, alltid Loka brukar vi säga, säger Helena.

I matsalen intill serveras lunchen. Gäster som redan har ätit slår sig ner framför brasan med en kaffekopp. Loka lockar både konferensgäster och privatgäster, i ungefär lika stor utsträckning.
– Under veckorna har vi mest konferenser och fredag till måndag har vi nästan bara privatgäster. Det är ungefär hälften-hälften, säger Marie.
Det finns inte heller någon tydlig lågsäsong. Höst, vinter och vår är lika populära, och på somrarna fylls anläggningen av bröllopsgäster. Julhelgen är helt fullbokad.
– Vi har i princip aldrig stängt, säger Marie.

Gemensamt för alla gäster är att förväntningarna är höga. En vistelse här är inte billig, och den kungliga glansen ger vissa löften om lyx.
– Många ställen har fina rum, god mat och sköna sängar. Det har vi med, men vi har framför allt den bästa personalen. De är vår främsta konkurrensfördel. De drivs av att sätta guldkant på gästernas vistelse här, säger Marie.
– Det är Loka-andan. Vi är som en stor familj. Det finns glädje, stolthet och gemenskap, säger Helena.

Familjen är stor. Sammanlagt arbetar här uppåt 400 personer, varav 72 tillsvidareanställda. Många av dem som jobbar extra kommer från Restaurang- och hotellhögskolan i Grythyttan, bara en dryg mil härifrån.
– Vi har väldigt duktiga extraarbetare här. Det är lyxigt, säger Helena.
Salongen börjar fyllas med gäster, så vi tar på jackorna och ger oss ut. Loka Brunn består av 54 byggnader, byggda i perioder sedan 1700-talet. Förr kunde de gäster som hade råd bygga egna hus på området. I dag inrymmer husen hotellrum och konferenssalar, men bär fortfarande namn efter sina första ägare, som Bondeska huset och Villa von Essen.

Marie, Helena och Lorina berättar om husen och deras ursprung.
– Det är alltid gäster som frågar. Det är kul att kunna guida lite, säger Helena.
Vi passerar Lokas egen kyrka, en liten röd träbyggnad. Här ligger också Lokasalongen, där gäster kan dricka det mytomspunna vattnet. Det har sagts vara allt från läkande till föryngrande.
– Vi dricker det och vi är egentligen 150 år, säger Helena och skrattar.
– Det enda vi vet säkert i dag är att det är gott, friskt och rent, säger Marie.

På vägen möter vi gäster med kartor och trummande rullväskor. Det är fredag så konferensgästerna håller på att bytas ut mot privatgäster. Städpersonalen, eller serviceavdelningen som de kallas här, arbetar för att få rummen klara i tid.
I huset Hwilan städar Linda Nordqvist. Det är en kamp mot klockan.
– Jag har två incheckningar snart, så det måste bli klart, säger hon och går för att hämta dammsugaren.
I dag finns här tolv dubbelrum, men Hwilan var en gång i tiden det gamla brunnssjukhuset. Till Loka Brunn kom nämligen många med medicinska problem som de hoppades att vattnet skulle läka.
– Och det var inte bara de rika som fick hjälp. Som kurort hade man ett ansvar att ge vård och hjälp till alla. Även dem som inte hade pengar, berättar Marie.
Det betyder dock inte att villkoren var lika, gästerna delades upp.
– Det gick en magisk gräns vid kyrkan. De fattiga, eller uslingarna som de kallades, fick bada i norra brunnsdelen medan de rika badade i södra, berättar Helena.

Än i dag bär rummen samma klassificering: societetsrum, a-klass och b-klass. Det är en blinkning till det gamla klassamhället, säger Marie.
– Det är med glimten i ögat. I dag kan man själv få välja vilken klass man vill tillhöra.
Vattnet står fortfarande i fokus på Loka. Vattensalongen, som spa-­avdelningen kallas, består av en rad pooler; kalla och varma, bubblande och stilla. Dessutom gym och behandlingsrum. Personalen tränar och badar gratis. Både Helena och Lorina brukar utnyttja förmånen.
– Det är jätteskönt att avsluta ett arbetspass här, säger Helena.
– Någon gång har jag badat innan jobbet. Det är inte lika smart, för då blir man så avslappnad, säger Lorina.

Vid ett bord vid poolen sitter några gäster och dricker champagne. Helena nickar ditåt.
– Där satt jag och läste igenom alla motionerna till kongressen, det var inte dåligt.
Helena är ordförande för den nystartade HRF-klubben.
– Det är skönt att vi har fått en klubb. Jag var ensamt platsombud i många år. Det är skönt att kunna dela arbetet med andra.
Hon tycker att samarbetet med ledningen funkar bra.
– Vi tycker inte alltid lika, men vi har ett bra samarbete. Man får kompromissa.

Lorinas post som skyddsombud är också ny. Hon har inte hunnit göra så mycket än, men planerar en enkät för att känna av läget på de olika avdelningarna.
– Det är så olika verksamheter, det är svårt att veta vilka frågor som finns. Alla känner bäst sin egen arbetsplats. Särskilt spa-avdelningen känns främmande.
På väg tillbaka till Stora Societetshuset börjar det skymma. I salongen står afternoon tea-buffén uppdukad. I matsalen intill pågår förberedelserna inför kvällen. Lorina ska strax gå på sitt pass i servisen. Trots det har hon varit här sedan tidig morgon. Hon ville äta frukost med kollegorna, säger hon.
– Det här är nog det bästa jobbet jag har haft. Det är ett tungt yrke, men jag trivs med både kollegorna och gästerna. Det är något visst med Loka.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.