Facket gör oss starka och vi kan förändra saker tillsammans. Så förklarar Anna Robert Makere varför hon har gått med i Chodawu – hotell- och restaurangfacket i Tanzania.
Anna Robert Makere jobbar som hotellstädare på White Sands Hotel and Resort, som klänger sig fast vid den finkorniga, vita sandstranden ett par mil utanför Dar es Salaam. Här samsas konferensgäster och semesterfirare i den öppna frukostmatsalen med utsikt över Indiska oceanen. Ett paradis, kan man tycka. Men det är också en arbetsplats för nära 300 personer.
Chodawu – Tanzanias HRF
- I Tanzania är fria fackföreningar något ganska nytt. Facken var länge starkt kopplade till det styrande partiet, som fick makten efter att landets självständighet 1964. Numera är flera partier och fackförbund tillåtna.
- Hotell- och restauranganställda är organiserade i Chodawu, som bildades 1996.
- Chodawu har runt 24 000 medlemmar.
Hon tjänar runt 1 500 kronor i månaden och jobbar treskift, sex dagar i veckan. En stor del av lönen skickar hon hem till sina föräldrar, som bor i en by vid foten av Kilimanjaro. Det blir många tidiga morgnar och sena kvällar. Dar es Salaam har nära fem miljoner invånare och det är vanligt med flera timmars resa till jobbet. Särskilt i rusningstid, då trafiken bäst kan beskrivas som en propp.
– Det är inte så farligt för mig, det tar ungefär en timme på morgonen när jag börjar sju. När jag jobbar kväll slutar jag elva, då kan jag ta en personalbuss som också tar en timme. Jag känner mig ganska säker när jag går från bussen och hem, men jag ber ändå till Gud att inte något ska hända, säger Anna.
Personalbussen är ett exempel på att White Sands är ett hotell med förhållandevis schysta villkor. Facket Chodawu har en stark ställning här. De flesta är fast anställda, vilket annars är ovanligt i branschen, och de tjänar mer än minimilönen. Men den lokala fackklubben har ändå mycket att jobba med, och det är inte alltid lätt att få arbetsgivaren till förhandlingsbordet.
Ensamarbete på kvällar och nätter är en aktuell fråga, berättar hotellstädaren Joseph Paul Makomole, som även sitter i fackklubbens styrelse.
– För ett tag sedan blev en kvinnlig städare på nattskiftet överfallen av en gäst när hon städade herrtoaletten i lobbyn. Men hon skrek och fick hjälp. Det rapporterades till ledningen, men inget hände. Vi jobbar fortfarande ensamma när vi städar, men det är något vi ska försöka förhandla om, säger Joseph.
Anna Robert Makere tycker inte heller att ensamarbetet känns tryggt. Hotellområdet är stort och det är inte alltid man har någon kollega inom synhåll. Hon låter alltid dörrarna vara öppna när hon städar inne på ett rum.
– Det händer att gäster inte är så trevliga. En del klagar mycket och då försöker jag jobba hårdare så att de ska bli nöjda. En del manliga gäster är otrevliga och säger fula saker till oss.
White Sands ligger knappt två mil från centrala Dar es Salaam. Kommunikationerna är dåliga och resan kan ta flera timmar på oasfalterade vägar. Mitt i stadens finanskvarter ligger Holiday Inn. Där jobbar Marselina Rweymanu som kafébiträde. Hon är också ordförande i den lokala fackklubben, en av få kvinnor i landet med ett sådant uppdrag.
När Marselina Rweymanu började på Holiday Inn 2010 fanns det inte någon fackklubb, och ledningen ville inte ha facket där.
Men personalen gav sig inte och tog bland annat hjälp av Chodawus generalsekreterare Said Wamba. Han lyckades övertyga hotelldirektören att tillåta personalen att organisera sig.
– Vi har verkligen jobbat hårt med att få i gång det fackliga arbetet. Jag blev ordförande 2011, det har varit tufft ibland. Det har hänt att jag blivit orättvist behandlad för att jag jobbar fackligt. Men det är värt det, för jag vill ställa upp för mina kamrater, säger Marselina.
Klubben på Holiday Inn har många saker de vill förändra. En är att det ännu inte finns något påskrivet kollektivavtal. En annan är den dåliga standarden på personalmaten och matsalen.
Marselina Rweymanu tycker ibland att det känns tungt och ensamt att jobba fackligt. Men hon har börjat bygga nätverk med andra fackligt aktiva kvinnor. Hon visar chattgruppen i mobilen, den heter »Chodawu Wanawaki«, vilket betyder ungefär »Kvinnorna i Chodawu«.
– Nu har jag ju hunnit få en del erfarenhet, det hjälper. Och jag vet att mina kamrater stöttar mig. Men jag skulle också behöva mer stöd från Chodawu, kanske utbildning i hur man blir bättre på att förhandla.
Said Wamba har varit generalsekreterare för Chodawu sedan förbundet grundades 1996. Han håller med om att utbildning är viktigt.
– Vi behöver höja kunskapsnivån, det är nödvändigt för att vi ska lyckas få fler företag att teckna kollektivavtal. Vi har för få förhandlare, där behöver vi mer utbildning.
Chodawu får stöd från den internationella fackorganisationen IUL, där HRF ingår. Said säger att det har hjälpt dem att växa. Men framför allt har kvinnornas ställning stärkts – i facket och på arbetsplatserna.
– Det är viktigt för det är många kvinnor som arbetar i branschen. Många utsätts till exempel för sexuella trakasserier på jobbet. Det är ett svårt ämne, men det har blivit lättare att prata om sedan vi fick fler kvinnor på ledande poster.
På White Sands har Anna Robert Makere hunnit städa tolv rum och är nästan klar för dagen. Hon sträcker lite på sig och tar sig åt ryggen.
– Ibland får jag ont, för det är tungt att städa. Och det är klart att lönen kunde vara högre, om jag hade barn skulle den nog inte räcka. Men jag är stolt över det jobb jag gör här och hoppas att det ska bli bättre!