”Att vara drogfri är en färskvara”

Personalansvariga Anette Flyckt blir gärna lite »morsa« för dem som arbetstränar på Lärjeåns kafé. Hon har själv stått där vid köksbänken och kämpat.

Vårsolen tittar in genom skira spetsgardiner och det sprakar från braskaminen. I hyllorna trängs hemgjord chutney från egna odlingar och från köket sprids en doft av nybakade muffins.
– Vi har kafé, lunch, konferenser och fester. Några gånger per vecka har vi musik, bio och temakvällar, säger Anette Flyckt och visar runt i Lärjeåns kafé, som för tankarna till en bondgård i gammal stil.
Miljön känns långt bort från missbruk och kriminalitet, ändå har flera av dem som arbetar här egen erfarenhet av just det. För tre år sedan var Anette Flyckt själv nere på botten. Efter en längre tids missbruk och sjukdom hade hon förlorat jobb, bostad och familj.  
– Under många år levde jag ett dubbelliv. Till slut hade jag förlorat all energi och längtade efter att slippa ansvar. I samma veva träffade jag mannen i mitt liv som introducerade mig för amfetamin. Det ledde till en rad småbrott. Jag åkte fast elva gånger på ett år.

Vändpunkten kom när samme man fick möjlighet till behandling inom Vägen Ut-kooperativen och även uppmuntrade Anette att söka vård där.
– När jag kom till Villa Karin bestämde jag mig för att börja om från noll. Att inte ifrågasätta utan bara göra som de sa. ­Valet stod mellan att ta den här chansen ­eller att inte överleva.
I dag är Anettes liv annorlunda. Hon flyttar snart in i en lägenhet med eget kontrakt och sedan årsskiftet är hon personalansvarig i köket på Lärjeåns Café och Trädgårdar norr om Göteborg.
Det är ett socialt företag med ändamål att integrera personer som står långt från arbetsmarknaden. Här finns åtta anställda och nio som arbetstränar, eller är deltagare, som Anette kallar dem. Deras plats betalas av arbetsförmedling, försäkringskassa, ­socialtjänst eller kriminalvård.

Men även de anställda har en bakgrund i missbruk, kriminalitet eller bär med sig någon annan sårbarhet. Det ställer speciella krav på ledarskapet.
– Alla har en ryggsäck och jag utgår ifrån deras situation där de är just nu. De är inte på samma nivå, utan behöver olika saker, därför gäller det att vara lyhörd och observant, säger Anette Flyckt som själv började som en deltagare för två år sedan.
– Jag stod längst in i köket med en keps neddragen över ögonen. Varje dag gjorde jag tre äggsmörgåsar och fyra baguetter. Det tog mig fyra timmar. Att ha den erfarenheten betyder mycket för vår förståelse för varandra. Det behövs ofta inga förklaringar utan alla vet vad de andra går igenom. Samtidigt finns det en fara i att man får för mycket medkänsla som inte ­gagnar någon. Här får jag nog jobba på att bli lite tuffare, säger Anette som skrattar och berättar att hon gärna blir lite »morsa« i köket.

Hon har inte tidigare någon erfarenhet från att jobba på kafé eller restaurang, men  under sina år som dagmamma bakade hon ofta och lagade mat. Numera ägnar Anette mest sina arbetsdagar åt schema­läggning och ­arbetsledning. Dessutom är hon motivatör för några av deltagarna. Då ingår bland annat möten med socialtjänst och arbetsförmedling. Var tredje helg är hon dock schemalagd i kaféets kök. Helst bakar hon morotskaka, som har blivit Lärjeåns egen specialitet, eftersom den för tankarna till trädgård och odling.
– Målet är att bli självförsörjande i köket på grönsaker. Morötterna har vi tyvärr inte lyckats med ännu, men väl med kål, lök och örter, berättar hon och visar runt i växthuset där små nya plantor just börjat gro. Så här tidigt på våren är det mest blommor. ­Rosenmalva, buxbom och pelargon står det på de små skyltarna.
– Det är det som är så bra med det här stället, säger Anette. Vi ger mycket men vi får också mycket tillbaka, inte minst från naturen. Vi växer som människor, samtidigt växer det runtomkring oss.

Anette utstrålar energi, samtidigt har hon respekt för risken att falla tillbaka.
– Det är ingenting jag går och är rädd för, men att vara drogfri är en färskvara. Varje dag tar man ett nytt beslut och man får inte sluta att jobba för det. Jag har gjort en lång resa och är också oerhört tacksam över den hjälp jag har fått. Nu vill jag ge andra vad jag själv fått. Visa att det går och samtidigt så ett frö hos dem.
Att bli medlem i facket och skaffa sig trygghet på det sättet var något som i sammanhanget kändes helt naturligt.
– Har man en gång varit på parkbänken är man väldigt rädd att hamna där igen, konstaterar Anette. När jag tänker tillbaka på de senaste åren har jag svårt att summera vad jag har varit med om. Jag tror egentligen inte att någon kan det. Hur förmedlar man känslan av att få livet tillbaka?

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.