Asylsökande ett lyft för hotell Smedjan

När de asylsökande kom till Pajala tog de med sig ny livsluft, både för bygden och för hotell Smedjan. Kocken Jaana Kangas och de andra kan jobba vidare och har fått nya efterlängtade jobbarkompisar.

Fläsk och raggmunk, panerad fisk, kokt potatis och remouladsås. Det luktar gott från hotell Smedjans lunchbuffé. Trots att det fortfarande är förmiddag är hälften av restaurangens bord upptagna. Smedjans lunch tillhör Pajalas mest populära, det är som Pajalas stadshotell, säger någon. Kocken Jaana Kangas berättar att antalet lunchare beror mycket på vilken dag det är.
– I dag är det tisdag, då är det fläsk, det gillar folk. Det är mycket arbetare och så kommer det många från kommunhuset här bredvid.

Men på hotell Smedjan finns även en helt annan sorts gäster. Det har gått ett drygt år sedan ­personalen fick veta att Smedjan skulle gå samma väg som många andra branschföretag och börja erbjuda boende till asylsökande.
Beskedet var mycket välkommet, säger Jaana.
– Jag tror att de flesta kände lättnad. För oss var det bra.

För att förstå situationen får vi gå tillbaka till sommaren 2015. Då såg det mörkt ut för Pajala. Gruvbolaget Northland hade gått i konkurs, trots en rad upplivningsförsök. Kaunisvaaragruvan, som skulle ge orten det uppsving den så väl behövde, hade stängt. Efter några år av pirrigt framtidshopp, med bostadsbyggande och ett befolkningsantal som ökade i stället för att minska, var det som om luften gick ur orten.
Många förlorade sina jobb i konkursen, inte bara inom gruvindustrin. Även hotell Pajala hade fått säga upp personal, och nu såg det ut som om det kunde bli fler.
– Julen 2014 var deppig. Vi dippade så hårt. Det var tungt fram till september 2015. Men när de asylsökande kom väcktes förhoppningarna om att klara verksamheten, säger Smedjans ägare Kent Nilsson.

I dag är stämningen i Pajala annorlunda. Det senaste året har drygt 600 asylsökande kommit till orten. Det motsvarar runt en tiondel av Pajalas befolkning. Kent Nilsson säger att de asylsökande direkt sysselsätter ett hundratal personer.
– Till det ska läggas alla verksamheter runt omkring som fått anställa på grund av de asylsökande. Vårdcentralen, Ica. Och vi på Smedjan förstås.
De asylsökande bor både i själva hotellet och i ett par friliggande byggnader ­varav  en del byggdes med tanke på gruvans ­anställda och besökare. I några av byggnaderna finns matsalar, men de flesta av de boende äter sina måltider på hotellet, i en separat matsal vägg i vägg med restaurangen.

Nu börjar det närma sig lunch även där. Det är ramadan, så det är inte många som äter lunch i dag.
– Kanske ett tjugotal, det brukar vara runt hundra annars, säger kocken Robert Lundberg.
Det är han som planerar menyerna både för de vanliga gästerna och för de asylsökande. Han försöker se till att de äter ungefär samma mat, så långt som det går.
– Det går inte att servera fläsk och raggmunk till exempel, men fläsket kan man ju byta ut.

I dag blir det panerad fisk med potatis och sallad. Strax kommer de första gästerna: en flicka, en kvinna, en liten pojke med sin pappa och några killar i tjugoårsåldern.
I serveringen står Stas Shyrin redo och väntar. Han är själv asylsökande från Ukraina och har fått jobb i Smedjans restaurang.
– I am restaurangbiträde. Jag gör allt arbete, säger han med tydlig artikulation och ler.

Det har gått ett år och sju månader sedan Stas flydde från striderna i sitt hemland, tillsammans med sin fru och sitt nyfödda barn. Anledningen till att det blev Sverige är enkel:
– Vi åkte till flygplatsen och tog första flighten ut. Det blev Sverige. Men det är bra här, bra människor, säger Stas och serverar två fiskfiléer till en äldre man.
Eftersom Stas har arbete har familjen kunnat flytta från asylboendet. Nu bor de i en lägenhet i Pajala. Men de väntar fortfarande på besked om de får stanna eller inte.
– Det är jättejobbigt. Vi har ingenting kvar där hemma. Men det är lättare att vänta när man jobbar. Jag är hoppfull, säger han.

Liksom flera andra började Stas med praktik på hotellet. Kocken Jaana Kangas säger att många asylsökande helt enkelt vill ha något att göra.
– Det är ju tråkigt att inte göra någonting. Vi har lärt dem om våra råvaror och maträtter, de är ju inte riktigt vana vid dem, säger hon.
Flera av dem som började som praktikanter har nu fått jobb. Någon har gått vidare till ortens pizzeria, andra har fått jobb på hotellet. Det märks framför allt i köket. Genom fläktbrus och skrammel från grytor hörs svenska, tornedalsfinska, engelska, arabiska och lite ryska. Fast mest blir det svengelska, säger Jaana.
– Vi är inte så bra på engelska här i Pajala, det har inte behövts så mycket förut.

Kocken Anton al Hazakami kommer ut från köket för att växla några ord. Språket är det han tycker är avgjort svårast.
– Jag lär mig namnen på maträtter, det är lite svårt ibland. Men alla är snälla, säger han.
Matlagningen har han däremot inga problem med. När Anton kom till Sverige från Syrien för ett och ett halvt år sedan, hade han tjugo års kockerfarenhet med sig i bagaget. Efter några månaders praktik på hotellet fick han jobb. Nu har familjen fått permanent uppehållstillstånd och har inga planer på att flytta någonstans.
– I like it too much here. Det är snälla människor i Pajala.

Både Stas och Anton behövs. Det saknas kockar i trakten, berättar Kent Nilsson.
– Att det kommer en kock här som har tjugo års erfarenhet, och som vill stanna i Pajala. Det är för bra för att vara sant. Vi drog en vinstlott. Hela Pajala har dragit en vinstlott.
Kent hoppas att kommunen ska göra allt i sin makt för att få flyktingarna att stanna. Han säger att Sveriges beslutsfattare måste förstå vilken möjlighet det är för orter som Pajala.
– Det här är ju ett fantastiskt sätt att få hit människor med idéer och yrkeskunskaper. Vi får inte missa den här chansen. Glöm inte att skriva det!

Men antalet asylsökande till Sverige har minskat under 2016. Migrationsverket tror nu att siffran kommer att landa på 35 000 personer i år, vilket ska jämföras med nästan 163 000 under år 2015. Färre asylsökande betyder minskat behov av asylboenden.
Kocken Jaana Kangas tycker att ovissheten är stressande.
– Nu har vi avtal tre månader i taget. Vem vet hur länge det fortsätter att komma folk hit, säger Jaana.