Älskade stammisar

Lunchätande vanemänniskor, långfikande föräldralediga eller bingospelare. De flesta ställen har sina stamgäster och sina egna relationer till dem.

Bingohallen: Nya bingospelare blir uttittade

Bingon fyller en social funktion. Många som kommer hit är ensamma, här får de träffa andra och skratta tillsammans, säger Sonja Berthsjö, bingovärdinna på bingohallen 8:an i Örebro. Hon gissar att bingohallen har ett hundratal stammisar som kommer varje dag. För tillfället är det dock glest mellan spelarna i den stora lokalen. Egentligen hade de väntat sig mer folk.
– I dag är det pensionsutbetalning. Då brukar det vara mer drag. Sonja har jobbat i hallen i 27 år. Många av spelarna har gått där lika länge. Hon vet vad de fl esta heter, och ibland var de bor.
– Det är klart att man lär känna dem. Man blir kompisar men ändå inte kompisar, säger Sonja. Förutom datarösten som mjukt och melodiskt ropar ut numren är det knäpptyst i lokalen. Sonja berättar att det märks direkt om det kommer nya spelare.
– Då blir han ordentligt uttittad. Och om någon pratar för högt blir han hyssjad.

Bingo är en klassisk pensionärssport, och visst är medelåldern på 8:an relativt hög. Men bingovärden Robert Brändfors tycker att han märker att fler unga hittar dit.
– Det kommer lite fler yngre nu. Det är kul med nytt folk. När någon av har råkat spela bort lite för mycket pengar är det oftast Robert som får lugna ner dem.
– Då kan de vara lite jobbiga, sparka på maskinerna och svära. Men de lugnar sig ofta fort, säger Robert. Annars vill de fl esta bara prata en liten stund. Robert tror att många av stammisarna är ensamma, och gärna passar på att prata en stund med personalen.
– De vill ha någon att prata med. De kan berätta vad som helst, hur det har gått med tvätten hemma och så. Man lär känna folk väl, kanske lite för väl ibland.

Men alla gäster vill inte prata. Av de som spelar i dag vill få prata med Hotellrevyn, eller vara med på bild.
– Det är fortfarande lite skämmigt att spela bingo, förklarar Sonja som går mellan borden och säljer spelbrickor ur en magväska. Det tycker inte stammisarna Gunilla Widlund och Inga- Lill Hansson. De spelar bingo runt tre gånger i veckan.
– Ibland blir det en gång och ibland blir det tio gånger. Det beror lite på, säger Gunilla som sitter djupt försjunken i sitt spel på en dataskärm. Hon har spelat på Bingo 8:an i snart 30 år och känner de fl esta i personalen väl.
– Ja, man vet ju vad alla heter, och jag antar att de vet vad jag heter. Man blir ju bekant med dem. Sonja instämmer.
– Ja, vi träffas ju nästan varje dag. Gunilla och Inga-Lill är riktiga vinnare, säger hon och klappar om dem.
– Vinnare och vinnare. Så där säger du alltid, säger Gunilla.
Bakom dem hörs ett bingo.
– Det där är Anette. Hon är döv, förklarar Inga-Lill.
– Ja, hon är jätteduktig, säger Sonja och gör teckenspråkstecknet för snäll som Anette har lärt henne. Sonja tycker om sitt jobb, även om det kan kännas lite sorgligt ibland.
– Som på nyårsafton när vi stänger klockan fem. Då brukar en del be och böna om att vi ska köra lite till så att de inte ska behöva gå hem till ett tomt hem.

Lunchstället: En stammis kan vända om hans plats är upptagen

– Vi är som en liten familj här. Det blir så när man träffas nästan varje dag, säger Pernilla Robson. Hon är servitris på klassiska lunchrestaurangen Pigalle i Gävle. Hit har gävleborna gått i snart 50 år för hederlig husmanskost, som strömming och raggmunkar. Maten lockar framför allt män med kroppsarbeten, berättar Lillemor Runesdotter som driver restaurangen.
– Många av våra stammisar är byggarbetare, poliser, brandmän, ambulansförare.

Vissa äter här varje dag och andra kommer ett par dagar i veckan. Pernilla och Lillemor uppskattar att de kan namnet på ett femtiotal.
– Ja, man känner ganska många. Sedan känner man dem väl inte som vänner, men man har en relation, säger Lillemor medan Pernilla serverar dagens första lunchgäst. Han slår sig ner längst in i lokalen.
– Det är där stammisarna sitter. De har sina bestämda platser, säger Lillemor och tillägger att det nog inte skulle bli bråk om någon satte sig på fel plats.
– Men det händer att stammisar vänder i dörren när de ser att deras favoritplatser är upptagna. Vanorna gäller även maten. På Pigalle är lunchrätterna alltid desamma: strömming på tisdagar, köttbullar på onsdagar och ärtsoppa på torsdagar. Pernilla tror att det skulle bli kaos om något byttes ut.
– Gästerna har stenkoll. Är strömmingen slut en dag blir de besvikna. Stammisarna får inget specialpris på maten, men Lillemor säger att det fi nns andra sätt att få gästerna att känna sig speciella.
– Att komma ihåg deras specialönskemål till exempel. Att den vill ha lingonsylt och den vill ha extra sås.

Klockan närmar sig 11:30 och stammishörnet börjar fyllas. Här sitter Patrik Engelbert och Mathias Brännström.
– Jag är här ganska ofta. Jag brukar köpa två portioner, en att ta med till kvällen. Tjejerna brukar få välja. De vet vad man vill ha, säger Patrik. Mathias har gått hit sedan han var liten.
– Jag har alltid gått hit med mina föräldrar. Man har nästan vuxit upp här. Båda känner flera av tjejerna i personalen.
– Ja, man pratar alltid lite när man kommer. De är trevliga, säger Patrik. Men alla stamgäster gillar inte att prata. Pernilla och Lillemor säger att det de vet om sina stamgäster är det som gästerna själva har berättat. Att fråga gästerna om privata saker är tabu.
– Ja, det gör man inte. Där går gränsen, säger Lillemor. Det händer dock att gäster och personal kliver över gränsen, berättar Pernilla.
– Oja, det har varit många romanser. Många av de yngre tjejerna har dejtat gäster. Lillemor, som själv träffade sin man på Pigalle, skrattar.
– Ja, det är okej. Bara man inte dejtar på arbetstid.
Att stammisarna har starka känslor för Pigalle blev tydligt nyligen, när en lokaltidning skrev om en planerad renovering av restaurangen.
– Och det blev ramaskri! Jag hade bara tänkt fräscha upp lite, men massor av folk kom och sa att jag absolut inte får göra om restaurangen. De vill att det ska vara som det alltid varit, säger Lillemor.

Föräldralediga stammsiar fikar, lunchar och fikar igen!

Föräldralediga är jättebra kunder. De kommer på förmiddagen och tar en morotskaka. Sedan äter de lunch och efter det tar de en ny morotskaka. Det säger Roger Seman på Wintervikens kafé, ett mecka för fikasugna barnlediga. Inrymt i Alfred Nobels gamla rymliga svavelsyrefabrik finns det gott om plats för barnvagnar, barnstolar och lekande barn.
– Som mest har vi haft 40 barnvagnar här inne samtidigt. Det var rekord. Men det är nästan i mesta laget, säger Roger.

I dag står det dock bara ett par vagnar parkerade i var sitt hörn. Therese Loftheim som är kaféchef vet varför.
– Det är väldigt väderberoende eftersom många går hit med sina barnvagnar. Det är svårt att ta sig hit med kollektivtrafik. Roger instämmer, men berättar att det kan komma ganska många mammor och pappor även fast vädret är dåligt.
– Ibland kommer det massor av mammor trots att det är ganska dåligt väder, och ibland kommer det ingen. Det är nästan som om de ringer upp varandra och kollar om de ska gå eller inte, säger Roger.

Att det finns gott om plats för vagnar är bara en av de saker som gör Winterviken föräldravänligt. På kaféets hemsida skyltas med mikrovågsugn, skötbord, frukt och barnmat på burk. Therese tror att föräldrar dessutom lockas av att det ofta är rätt lugnt där inne.
– De vill nog ha lugn och ro tror jag. Och det är helt okej att de ammar härinne. Många föräldralediga, framför allt mammor, kommer regelbundet.
– Ja, det är många som kommer ofta. Framför allt de som bor i området. Man lär sig vad de brukar beställa, och jag vet vad några av dem heter, säger Therese.
– Ja, jag kan också peka ut en hel del stamgäster, säger Roger. Han berättar att en stor del av gästerna är så kallade mamma grupper, där föräldralediga mammor träffas och gör saker tillsammans.
– Då hänger de här ett tag medan barnen är små, sedan försvinner de och så kommer det en ny grupp. Men många kommer tillbaka när det är dags för nästa barn. Då tycker jag att vi har lyckats, säger Roger. Men stora grupper med småbarn märks. Både på mängden skräp och på ljudnivån.
– Jag tycker att det är så att om en börjar skrika så börjar alla. Då blir det en hel kör med skrikande bebisar, säger Therese.
– Ja, ibland är det tio som skriker samtidigt, säger Roger och skrattar. Trots det vill han inte säga att han tycker att småbarnsföräldrarna är jobbiga gäster.
– Nej, absolut inte. Jag älskar barn.

Therese håller med. Hon tycker inte heller att småbarnsföräldrar har större krav än andra gäster.
– Nej, jag tycker att alla gäster har höga krav i dag. Folk är väldigt medvetna. Roger tror att det viktigaste för att ta emot småbarnsföräldrarna är mängder av barnstolar.
– Ja, annars blir det slagsmål. Och mikron är helt klart viktig. Sedan behövs det morotskakor, massor av morotskakor.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.