Alltid livat på leklandet

På Johanna och Roxannas jobb kan gästerna börja gråta, kissa på sig eller kasta plättar i taket. Men sådant är helt okej på Leos Lekland i Luleå. Här står de minsta gästerna i fokus.

Tänk en lagerlokal, stor som en rejäl fotbollsplan och full med skrymslen och vrår. Och lägg till ett par hundra, laddade ungar i olika åldrar. För de flesta är tanken överväldigande, men för Johanna Zetterström och de andra på Leos Lekland i Luleå är det vardagsmat.
– Det blir rätt hög volym, så man känner inte för att lyssna på musik när man kommer hem. Men man vänjer sig, säger hon.
Det är fredag eftermiddag, och Johanna står i köket och förbereder smörgåsar inför helgen. Det är på helgerna det smäller.
– Helger och lov när folk är lediga har vi mycket att göra, säger Johanna. Hon plastar in den sista mackan och går för att ta betalt av en pappa med två uppspelta pojkar, som på snabba strumpfötter rör sig in mot det hägrande lekparadiset. Pappan betalar och hastar in efter dem. På fredagar gör många som honom – passar på att leka överskottsenergin av barnen innan helgen börjar, säger platschef Anders Lindkvist.
– Det är så mycket stillasittande i dag, med tv och datorspel. Tanken med leklandet är att ge barnen motion och koordinationsträning samtidigt som de har kul, säger han under en promenad genom hopp­borgar, klätterställningar och rutschkanor.

Leklandet öppnade 2006, som det första av sex i kedjan. Lokalen är ett gammalt Icalager på hela 4 500 kvadratmeter, men trots storleken händer det att det blir fullt, berättar Anders.
– Vi får ha drygt 500 personer inne samtidigt, och det har vi ibland på lov och högtider, säger han och väjer för en drygt knähög flicka med beslutsam min.
Vid sådana tillfällen mång­dubblas därför personalstyrkan. Men inte tillräckligt mycket för att de ska kunna ta ansvar för alla barn som röjer i leklandet.
– Vi sysslar inte med barnpassning. Föräldrarna måste vara med.
Personalen håller dock alltid utkik efter borttappade eller ledsna barn. Om någon tappat bort sig ropar personalen i hötalarna efter mamma och pappa.
– Ja, ibland går de där högtalarna varma, säger Madelene Nyberg som står vid en bänk och gör godispåsar till helgens kalas.

Barnkalasen är en stor del av Leos verksamhet. Framför allt på helgerna är leklandets fyra kalasrum välbokade.
– I helgen har vi till exempel 250 barn på kalas, säger Madde och plockar sött, salt och surt i lagom mängd.
Kalasrummen har olika teman; prinsess, djungel, disko eller pirat. Personalens jobb är att duka, servera tårta eller marängsviss och sjunga jamåhanleva. Tanken är att barnen ska sjunga med, men så blir det inte alltid.
– Ofta får man sjunga själv. I början kändes det lite jobbigt, säger Madelene.
Hon stoppar fejktatueringar i de sista påsarna och tittar på kalasschemat. I dag är det Alexandra som ska fira sin treårsdag i prinsess-stil, och sexåringen Isak som ska partaja med vänner i diskorummet. Madde har hand om dem båda.
– Det är ofta jag som är kalasvärdinna. Vet inte varför, men jag tycker att det är kul.

Hennes kollega Roxanna Johansson får ofta en annan roll.
– Det är ofta jag som är Leo, vår maskot.
På helgerna går Leo runt i leklandet minst två gånger varje dag. På veckodagarna blir det mer sporadiskt. Men Roxanna bestämmer sig för att ge Hotellrevyn och dagens besökare en exklusiv Leoshow.
– Jag går och byter om. Följer du med ut? frågar hon Johanna som nickar och förklarar:
– Man ser dåligt inne i dräkten, och när det kommer tjugo barn och slänger sig över en är det bra att vara två.
Själv har hon bara »varit Leo« en gång, och hon gör aldrig om det.
– Det är så varmt att svetten rinner! Trots att det sitter en fläkt inne i huvudet, säger hon på väg ut i kaféet. Där står en pojke och tittar med stora ögon på ­maskinerna som blandar färgglad vätska med krossad is.
– Ha sån. Nu! bestämmer han och nickar övertygande åt sin pappa som står bredvid och skakar på huvudet. Förhandlingen avbryts dock av att Leos signaturmelodi hörs i högtalarna: »Vem är djungelns kung på riktigt? Vem har svans, tass, nos och man?«
Leo/Roxanna kommer utsvassande i takt med musiken, vinkar och gör high-fives med barnen som kommer från alla håll. Några ger en henne en spontan, ­okoordinerad kram och några vill fotas med det stora mjukislejonet. Andra är mer tveksamma och håller mamma, pappa eller morfar hårt i byxbenet.
– De flesta älskar honom, men en del tycker att Leo är läskig, säger Johanna medan Leo/Roxanna börjar vinka hej då till barnen.

En stund senare är Roxanna sig själv igen och pustar ut med en Mer i kaféet. Hon har arbetat på leklandet i två år, och trivs med barnen.
–  Men de ifrågasätter en exakt hela tiden. Varför gör du så, varför gör du inte så? säger hon och skakar leende på huvudet. Roxanna plockar åt sig en hink med trasa. Städdags.
Det är oerhört viktigt att leklandet är fräscht, säger chefen Anders.
– Folk kryper ju omkring här med sina barn så det bara måste vara rent.
Det är förbjudet att äta och dricka i lekdelen, men det är inte alltid det efterföljs. Dessutom kräver kaféet konstant städande.
– Barn grisar, det är ju så. Plötsligt kan det sitta plättar i taket, liksom, säger Anders.

Leklandet stänger klockan sju, men innan allt är klart är klockan ofta mer än så.
– Det värsta är om någon spiller ut en slush på mattan precis innan stängning. Eller tömmer ut bollhavet på mattan så att man får plocka upp alla bollar, säger ­Roxanna och torkar vidare.
En liten flicka i rosa mjukisbyxor rusar förbi henne med ett förtjust tjut. Efter kommer en dam skyndandes. Madelene, som bytt om till kalaströjan med texten »Jag hjärta kalas«, möter henne i kassan. Ett par timmar av intensiv lek kvarstår innan alla, stora som små, ska hem och fira helg.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.