I salladsbarens spår

Ett år har gått sedan avtalsstriden började på salladsbaren Wild 'n' Fresh. Blockadvakter och tv-team har ersatts av vardagens lunchgäster och grönsaksleveranser Men konflikten märks fortfarande av på annat håll. Facket och Sofia Appelgren har precis börjat hämta sig.

På saluhallen Briggen har lunchrusningen precis lagt sig, och morgondagen förbereds redan. Det är svårt att tänka sig att det här var platsen för en uppslitande strid för snart ett år sedan. I hörnet sitter dock skylten kvar som bevis: Wild 'n' Fresh salladsbar. Nedanför den står Margareta Mattsson, som har ägt salladsbaren sedan i mars.
– Men vi kallar oss bara salladsbaren i Briggen. Skylten ska sitta kvar till årsskiftet, säger hon. Egentligen är hon less på att prata om den infekterade konfl ikt som rådde när hon och hennes man Stefan bestämde sig för att köpa salladsbaren.
– Man är ju rätt trött på det där. De första dagarna ringde det massor av journalister, men efter det har det inte varit så mycket. Uppståndelsen skulle säkert ha avskräckt många från att köpa. Men Margareta och Stefan såg det snarare som en fördel.
– Det fanns ju ett värde i uppmärksamheten. Varje gång Sofi a visade sig i tv eller tidningar blev det gratisreklam för oss.

Det var Margaretas och Stefans övertagande som satte punkt för konfl ikten. Samma dag som de fi ck tillträde packade blockadvakterna ihop och gick hem. En lättnad för alla parter, tycker Maria Norrbin Karlsson på Hotell- och restaurangfacket i Göteborg. Hon var en av de fackrepresentanter som syntes mest i medierna då. I dag är hon tillbaka på sitt belamrade kontor på åttonde våningen i Folkets hus.
– Jag fi ck lägga allting annat åt sidan under blockaden. Jag ligger fortfarande efter med saker jag måste göra, säger hon. Månaderna under blockaden var tuffa. Arbetet tog upp nästan all tid, journalister ringde oavbrutet och blockadvakterna fi ck en hel del skäll. Samtidigt renoverades HRF:s Göteborgskontor.
– Det stod saker överallt. Det var kaos. Men vi var så inne i det då, vi peppade varandra att orka, säger Maria. Så här i efterhand kan hon komma på fl era saker som kunde gjorts annorlunda. Till exempel hade det behövts en krishantering för de som stod blockadvakter.
– Det var väldigt jobbigt att bli kallad det ena och det andra. Vi som jobbar på facket kanske klarade det, men de förtroendevalda och frivilliga som kom hade nog behövt mer hjälp. Men vi hade ju inte haft blockad förut, så vi visste inte hur vi skulle förbereda oss. Maria tycker också att det tog tid innan ledningen för Hotell- och restaurangfacket insåg hur uppmärksammad konfl ikten hade blivit. Till en början skrev Göteborgsavdelningen egna pressmeddelanden som de med stor möda försökte få ut i medierna. Samtidigt upplevde de att det skrevs spaltmeter efter spaltmeter om hur synd det var om företagaren Sofi a Appelgren.
– Det har vi lärt oss till nästa gång, att vara mycket tydligare i medierna med varför vi sätter i blockad. Inte tappa fokus på huvudfrågan, kollektivavtalen. Vi kommer aldrig att vinna sympatier av medierna för konfl ikter som denna, men vi kan vinna starka medlemmar. Hon tror att blockaden gav de grupper som är emot kollektivavtalsmodellen en chans att debattera offentligt. Men hon ångrar ändå inte att förbundet gick ut i konfl ikt.
– Visst kan man fundera på om det var rätt företag eftersom det var litet och inte hade några medlemmar. Men vi väljer ju inte vilka företag vi ska sätta i blockad. Sofi a var den första som vägrade skriva på, och vi kunde inte backa i det läget. Men helt klart var det inte det företag vi helst ville ha en blockad på. Maria träffade salladsbarens förra ägare, Sofi a Appelgren, åtskilliga gånger under konfl ikten. Det förekom aldrig några hårda ord eller höjda röster mellan dem, säger Maria.
– Om man utgår från mediernas bild skulle det ha varit ett slagfält nere vid saluhallen. Så var det inte. Sofi a kom ut med kaffe ibland och vi lekte med hennes barn. Vi har aldrig varit otrevliga mot varandra. Blockaden gällde ju aldrig Sofi a som person, utan som företrädare för ett bolag. Men jag tror att hon tog det väldigt personligt.
– Det är klart att det var personligt. Mitt företag var så litet att det i stort sett var jag, säger Sofi a Appelgren. Vi sitter på ett kafé i Göteborg och äter lite ironiskt, sallad. Sofi a har tagit lunchrast från sitt jobb som ekonomiassistent. Hon tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om blockaden, även om tiden har gett viss distans.
– Det känns så overkligt. Jag blir lite nedstämd när jag pratar om det. Från hennes synvinkel gick allt snett från början. Som ny och ung egenföretagare visste hon väldigt lite om kollektiva vtal och den svenska modellen. När Hotell- och restaurangfacket först kontaktade henne uppfattade hon det som frivilligt att teckna avtal.
– Och min anställda som jag hade då ville inte ha något avtal så jag tackade nej. När de sedan försökte skrämmas med blockad och stridsåtgärder blev jag bara tvärtom.

Blockaden startade och Sofia upplevde att alla sidor ville ha något av henne.
– Det kändes som om alla antingen ville sätta dit mig och få mig att säga dumma saker, eller så ville de samla poäng på mig. Och alla hade åsikter om mig. På frågan vad HRF hade kunnat göra annorlunda för att få henne att teckna avtal, funderar hon en stund. Sedan säger hon att det kanske hade blivit annorlunda om facket haft en mjukare attityd från början.
– Om de i stället hade bett mig höra av mig om något i min situation ändrades, så kanske. Men så som de gjorde tror jag inte att det hade kunnat bli på något annat sätt. Hon tycker att facket borde bli bättre på att prata med unga företagare, och tror att det fi nns en generationsklyfta som facken måste överbrygga för att överleva.
– Jag tror att den här generationen är annorlunda. Vi är mer självständiga, har inte fackföreningsrörelsen i modersmjölken. Facket måste anpassa sig till behoven. Det var väldigt mycket kamp utanför salladsbaren, det kändes väldigt omodernt. Sofi a tycker inte heller att kollektivavtal är en självklar lösning på problem med fuffl ande arbetsgivare. Hur minimilönerna ska regleras i stället vet hon inte riktigt, men hon är inte helt främmande för en lagstiftning på området.
– Jag är inte rätt person att säga hur det ska vara. Men en lagstiftning på små företag vore nog bra. Då skulle det bli tydligare riktlinjer och mer kontroll.

För ett par månader sedan kom hennes bok om konfl ikten. Arbetet med den var både ett sätt att bearbeta det som hänt och att göra ett inlägg i den debatt som hon själv varit en av huvudpersonerna i.
– Det hände så mycket omkring mig som jag inte hade tid att varit en del i. Boken var mitt sätt att ge min syn på saken. Sedan var det skönt att komma till klarhet. I boken får Hotell- och restaurangfacket en ordentlig känga. Sofi a tycker fortfarande att förbundet behandlade henne illa.
– Jag anser att man ska behandla människor med respekt, och det tycker jag inte att HRF gjorde. Själv tycker Sofi a att hon inte kunnat göra så mycket annorlunda. I alla fall inte utifrån hur hon kände.
– Jag gjorde så gott jag kunde. Jag är tillräckligt självkritisk i min bok. De som vill ha självkritik kan läsa den. I slutändan valde hon att sälja salladsbaren. En av de som var intresserad av att köpa var centerpartistiske riksdagsledamoten Fredrick Federley. Men han fi ck nobben.
– Det var tydligt att han ville göra politik av min salladsbar. Det ville inte jag. I stället blev det Margareta och Stefan Mattsson, och det tycker hon känns bra. Att de sedan valde att gå med i Sveriges Hotelloch restaurangföretagare, och därmed fi ck avtal med HRF, gör henne inget.
– Nej, det var deras val.

På salladsbaren har Margareta Mattsson precis serverat en sen lunchgäst. Hon sätter sig ner vid ett ledigt bord och förklarar.
– Jag har själv varit med i facket sedan jag var arton, så det hade blivit jättekonstigt om vi inte hade haft avtal här. Hon berättar att en del av de kunder som brukade stödäta sallad slutade komma efter ägarbytet. Några fortsatte komma. Vissa av gästerna ville diskutera varför de tecknat avtal.
– Men det var inte så många. De fl esta tyckte nog bara att det var skönt att konfl ikten var över. Nu är det nog glömt.

Berätta vad som skulle hända om avtalen inte fanns

Salladsbarskonflikten har väckt stor debatt. Både centerpartiet och organisationen Svenskt Näringsliv vill begränsa fackens möjlighet till stridsåtgärder. Det finns en risk att de får som de vill, tror Christer Thörnqvist, docent i arbetsvetenskap på Göteborgs universitet.

Vad tror du att blockaden har fått för konsekvenser för hur folk ser på kollektivavtal och facket? – Jag tror att det faller i glömska relativt fort. Från början var det ju en ganska antifacklig stämning, men ju längre tid det går desto mer kommer de som var arga att tappa sin ilska.

Tror du att konflikten kan komma att få konsekvenser i form av lagändringar? – Jag tror att det kan bli krav på att fackens stridsåtgärder begränsas, eftersom centerpartiet och Svenskt Näringsliv driver det så hårt. Än så länge har moderaterna satt sig emot, men det finns nog en risk för att de får ge med sig. Och om facken fortsätter att tappa medlemmar blir det ju färre arbetsplatser som har representation. Då blir det lättare att driva de här kraven.

Tycker du att fackförbunden bör vara försiktiga med att ge sig in i liknande konflikter? – Nej, det är tufft, men de har inga alternativ om de ska kunna behålla det förhandlingssystem vi har i dag. Men det är nog väldigt viktigt att de når ut till allmänheten och förklarar vad som skulle hända om inte kollektivavtalen fanns. Som det med städarna på snabbmatsrestaurangerna, till exempel.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.