Metoo och de upprop som följde i dess spår har gjort det lättare att säga ifrån när en kollega eller gäst går över gränsen. Men det finns saker kvar att göra. Det menar de branschpersoner som Hotellrevyn pratat med.
I dag, den 30 november, är det fem år sedan branschuppropet #vikokaröver. Nästan 1 900 personer skrev under ett upprop där man bland annat protesterade mot hur branschen fungerar.
”Vi ska acceptera en jargong som så ofta sker på vår bekostnad, hur vi ska acceptera att vi finns för att göra miljön lite vackrare, hur vi förväntas acceptera händer på våra kroppar, kåta blickar från våra gäster och nedtryckande kommentarer som vi så ofta väljer att skratta bort”, skrev initiativtagarna.
I dag finns en annan medvetenhet om problemet, menar de vi talat med. Men det finns fortfarande problem med sexuella trakasserier, både från arbetskamrater och gäster.
Jag vet inte hur många sexanspelningar jag har fått.
Anette ”Nettan” Asplund, bartender Smögens Hafvsbad, Smögen:
– Det var lite skillnad i början. Sedan kom pandemin, då glömde folk bort hur man beter sig. Det har blivit för jävligt. Det är full kareta med alkohol och olämpligt beteende. Jag vet inte hur många sexanspelningar jag har fått från gäster. Senast i fredags var det en kvinna som ville ha mitt nummer för hon trodde att jag var ”multisexuell”. Jag googlade det – det betyder att du sätter på allt med hjärtslag.
Hur hanterar du det?
– Det bästa är att bara gå därifrån. Det händer att jag säger ifrån på skarpen. Ibland måste man sätta ned foten, och då får man skämma ut dem offentligt. Det är bara då det biter, om frugan sitter bredvid och skäms som en gris.
Har det blivit någon skillnad kollegor emellan?
– Ja, jag tycker att vi tar hand om varandra bättre och backar upp varandra. Jag jobbar med två killar, det är vi tre som är heltidsanställda, och vi agerar direkt när vi ser att något håller på att gå åt pipan. Jag är tuffare mot mina arbetskamrater. Det är enklare att smälla en kollega på fingrarna än att gå hårt in mot en gäst. Man vill ju inte få problem med chefen.
Vi måste också prata om könsroller.
Frida Tånghag, kock Upper House, Göteborg:
– Jag tror att uppropet gjorde skillnad. Det är lite lugnare nu, och lättare att säga ifrån. Men då måste man våga göra det också. Problemet är att man ofta är ensam tjej i köket. Eller så är det en helt kvinnodominerad arbetsplats.
Är vi i mål?
– Absolut inte. Branschen är nöjd med att det inte pratas om det mer. Vi har gått tillbaka till tystnadskulturen. Hotell- och restaurangbranschen är så långt efter samhället i övrigt. Vi är så hierarkiska och könsindelade. Jag tycker det är tråkigt när man pratar om att vi måste komma åt machokulturen. Ja, det måste vi kanske, men vi måste också prata om könsroller och om att vara kvinna i en miljö som är så tuff.
Hur ska man komma åt det?
– Jag tror man måste ta upp det som ett arbetsmiljöproblem. Jag ska kunna gå till jobbet och känna mig trygg. Sedan saknar vi fortfarande att andra män säger ifrån. De kan komma efteråt och säga att något inte var okej, men de säger det till mig, inte till den som utsatte mig.
Har du själv råkat ut för något?
– Ja, det har jag. Det grövsta var när en kollega slängde upp mig på en bänk och simulerade en våldtäkt. Jag var 23 och han var 15 år äldre. Jag tror jag blockade ut att det hade hänt. Det var först i samband med metoo och #vikokaröver som jag kom att tänka på det.
Upplever du att metoo gjorde skillnad?
– Ja, det var jätteviktigt, framför allt på samhällsnivå. Tack vare metoo har man kunnat plocka in den här frågan i alla branscher. Det finns en plattform numera att säga ifrån.
Vågar du göra det, säga ifrån?
– I dag, efter 17 år i branschen, gör jag det. Men jag vågade uppenbarligen inte för tio år sedan. Om jag, som har ett socialt kapital och erfarenhet, inte vågar vara obekväm och säga ifrån, vem fan annars ska våga då? Jag sätter en extrem stolthet i att backa andra kvinnor.
Sexuella trakasserier kommer aldrig att försvinna helt.
Camilla Lindström, servitris Selma Spa, Sunne:
– Jag tror det har fallit tillbaka lite. I början var det mer uppmärksammat. På min arbetsplats har vi inget sådant, så jag har inte märkt någon förändring. Vi har nolltolerans.
Gäller nolltoleransen även mot gäster?
– Det har inte varit uppe, men jag skulle tippa på att det gäller gäster också.
Hur märks branschuppropet i dag?
– Jag tror att folk tänker sig för mer. Men jargongen kan leva kvar. Om man kommer ny och vill bli accepterad, en i gänget, kan det vara lätt att dras med. Det kan vara svårt för en ny att veta var gränsen går.
Hur jobbar du som fackligt ombud med frågan om sexuella trakasserier?
– Jag har nära kontakt med mina chefer och rapporterar det jag ser. Om jag ser något som inte är acceptabelt säger jag ifrån. Även vår fackklubb säger till och rapporterar. Vi har inte haft något sådant uppe. Det kan förstås ske bakom stängda dörrar, men ingen har trätt fram och berättat.
Hur tar man frågan vidare nu?
– Det gäller att inte tappa det och lyfta när man ser något. Det som är glasklart för mig är kanske inte glasklart för dig. Sexuella trakasserier kommer aldrig att försvinna helt, då är det viktigt att vi påtalar att det här är inte acceptabelt. Som anställd är det viktigt att man vågar stå upp och prata med sitt fackliga ombud. Det är svårt för oss att göra något om vi inte får veta.
Vi får aldrig sluta prata om det.
Malin Ackholt, ordförande HRF:
– Uppropet #vikokaröver har verkligen belyst att det finns problem med sexuella trakasserier i branschen. Både mellan arbetskamrater, anställda och chefer, men också från gäster. Det är fullständigt oacceptabelt. De senaste dagarnas rapportering visar också att det finns kvar.
Har det ändå hänt något de senaste fem åren?
– Ja, det tycker jag mig ändå kunna se. Arbetsgivarsidan, där ansvaret för arbetsmiljön ligger, tar det på större allvar. Framträdande kvinnor i branschen kräver ett annat ledarskap och säger det högt. Man vill verka i en näring som är schyst. Men problemet finns kvar, det måste vi vara medvetna om. Vi får aldrig sluta prata om det, aldrig sluta agera mot det. Men det allra viktigaste är att jobba proaktivt.
Vad finns konkret att göra framåt?
– Inte minst att jobba med frågan om trakasserier från tredje man, alltså gäster. Där jobbar vi sedan förra avtalsrörelsen med våra motparter för att hitta vägar att förhindra det. Min bild är att vi tagit många steg.
– Sedan att vi fortsätter berätta. Om vi slutar prata om det får problemet leva kvar i det tysta.
