Nyheter Arbetslöshet
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Ett års jobbjakt för Ann-Christin

Måndagens besök på arbetsförmedlingen och fredagens ideella arbete på Folkets park är fasta inslag i kallskänkan Ann-Christins vardag. Det behövs, efter nästan ett år som arbetslös.

Publicerad 25 maj 2010
Ett års jobbjakt 
för Ann-Christin
Foto: Mikael Ljungström
inlinebild
– Jag gör allt jag kan för att få ett jobb, så jag skäms inte, säger Ann-Christin om tiden som arbetslös. Foto: Mikael Ljungström

I april 2010 hade nästan 412 000 svenskar, 9 procent av arbetskraften, inget vanligt jobb att gå till. En av dem är Ann-Christin Hellman. För nästan ett år sedan, i juni 2009, fick hon lämna sitt jobb som kallskänka på Götes festvåning i Lidköping. Då hade hon varit där i 30 år.
– Det kändes konstigt. Det är ju mer än halva mitt liv. Men jag tänkte att det kunde vara gött att pröva något annat. Det tycker jag fortfarande.

Vi sitter i köket i familjen Hellmans rödmålade villa. Huset, som maken Conny byggt själv, ligger omgivet av åkrar och ängar. På en av dem har tranorna slagit sig ner.
– På mornarna väcker de oss med sin sång. Just nu är det mysigt, men fram i höst står man knappt ut, säger Ann-Christin, eller Stina som hon kallas.

Här i Skånings-Åsaka är arbetslösheten påtaglig. Närheten till Trollhättan och Skövde, där både Volvo och Saab dragit ner, gör sitt. Och i Skara har köttproducenten Scan nyligen varslat.
– Alla här känner någon som är arbetslös, säger Stina och häller upp kaffe.
Trots det skäms många för att de inte har något jobb, säger hon. På arbetsförmedlingen ser hon folk som nästan gömmer sig för att inte bli igenkända. Så känner inte hon. Inte alls.
– Jag har jobbat i alla år och gjort rätt för mig. Jag gör allt jag kan för att få ett jobb, så jag skäms inte.

Omställningen var tuff. Bara att skriva in sig i datorn på arbetsförmedlingen tog henne timmar.
– Senast jag sökte jobb var jag tjugo år. Det har hänt rätt mycket sedan dess, datorer och internet, säger Stina och skrattar.
Hon reser sig och hämtar den svarta laptopen hon fick av sin familj när hon fyllde 50 förra året. Det är dags att kolla dagens jobbskörd på Platsbanken.se. En sökning på Västra götaland ger en hoppfull siffra: 1 589 hotell-, restaurang- och storhushållsjobb. Många är tyvärr sådana som redan är tillsatta men inte borttagna, säger Stina,– Men jodå, det har kommit lite nya, säger hon belåtet och klickar vidare.

De flesta är tillfälliga och i Göteborgstrakten, men Stina är inte främmande för att vare sig flytta eller pendla. Plötsligt dyker ett intressant jobb upp: en tjänst som kock på Vara folkhögskola.
– Tillsvidare, ja. Heltid, ja. Viss helgtjänst, ja, det är man ju van vid. Och Vara, det är ju inte så långt, säger hon gillande.
    
Stina har också varit runt på företag och presenterat sig. Ännu har ingen hört av sig, men hon är hoppfull.
– Jag har lärt mig att man måste tro att saker löser sig.
Insikten kom för några år sedan när Stina fick bröstcancer. Både hennes bror och pappa var då redan sjuka i cancer, så hon vågade knappt berätta för familjen. Räddningen blev människorna hon mötte på bussen på väg till Sahlgrenska i Göteborg för strålnings­behandling.
– Från början spred alla ut sig i bussen för att slippa ha kontakt, men efter 25 resor var vi ett sammansvetsat gäng som skojade och skrattade.I dag har några av dem gått bort, men Stina är så gott som friskförklarad. Bara några ärr på underarmarna påminner om sjukdomen.
– Jag tror att jag fick helt andra värderingar efter det, säger hon och stänger ner datorn.

Varje måndag åker hon till arbetsförmedlingen och hämtar Platsjournalen. ­Ibland, inte så ofta, träffar hon sin handläggare. När hon blev uppsagd fick hon en coach, men Stina funderar på att byta eftersom han aldrig hör av sig. Just nu har hon stöd av dottern Hanna som också är arbetslös.
– Det är skönt. Vi kan skoja om hur det är att vara arbetslös. Ibland hittar vi på lite galna grejer, som att åka till Coop och titta på folk. Det är viktigt att komma ut.

Även när hon jobbade hade Stina många järn i elden. I dag är de ännu fler. Hon jobbar politiskt och fackligt, sitter i kommunfullmäktige, nattvandrar och nästan varje fredag jobbar hon ideellt i garderoben på Skara folkets park.
– Det har nog varit min räddning, att vara aktiv och träffa mycket folk.

Men fackligt och politiskt arbete är inte a-kassegrundande, vilket märktes tydligt på ersättningen från a-kassan. I dag får Stina ut runt 4 000 kronor i månaden.
– Som det är nu går det runt, men det blir inga stora utsvävningar. Man kanske kollar lite efter extrapriser.
Hon klagar inte. Bristen på pengar är inte det tyngsta med att vara arbetslös. Det är att sakna en fast punkt, ett ställe att åka till. Och så arbetskompisarna.
– Det är ju sköj att jobba i restaurangbranschen! Det kan vara för jävligt ibland, men sen skrattar man ihop, säger hon och ler.

Stina vill gärna tillbaka till branschen, men hon kan tänka sig många andra yrken också. För att hon kommer att få ett jobb tvivlar hon inte på, frågan är bara när och var. Det värsta hon vet är när folk säger saker som »det finns allt jobb för den som verkligen vill ha ett«.
– Det är så tanklöst, för det stämmer inte. Det kanske gjorde det förr, men inte längre.

»Skapa rutiner och håll kontakten med folk«

Att förlora jobbet kan vara lika krisartat som att skilja sig eller förlora en närstående. Viktigast är att träffa folk, hålla rutiner och försöka se möjligheterna, säger Elisabeth Pernby, arbetspsykolog på arbetsförmedlingen.
– Det är helt normalt att må dåligt när man blir arbetslös. Det är en av de stora händelserna som påverkar hur vi mår.
I sitt arbete möter hon människor som är i olika stadier av kris på grund av arbetslöshet. Hennes roll är att hjälpa till att sortera och strukturera tankarna.
– Det gäller att hitta sina starka sidor och förmågor. När man har landat i situationen kan det öppna sig helt nya möjligheter.

För den som är arbetslös länge är det viktigt att inte isolera sig, säger Elisabeth. Man måste försöka upprätthålla kontakter, både med arbetsmarknaden och med vänner.
– På en arbetsplats ingår man i ett sammanhang. Om man inte har ett jobb måste man hitta ett annat sammanhang.

Fler tips från Elisabeth
Se möjligheter, fastna inte i hindren.
Skapa rutiner. Annars riskerar man att tappa fotfästet helt.
Var inte rädd för att ta hjälp, från arbetsförmedlingen eller från vården till exempel.
Håll kontakten, träffa och prata med folk.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Fråga om jobbet.
108
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- och restaurangbranschen.

Varje vecka, direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här