Lisbeth har flera barn i skolåldern. När de ska samla in pengar till sina klassresor hjälper hon till. Hon tar med kakburkar och kataloger till jobbet och går runt. Några köper för att vara snälla, men kollegorna blir också lite irriterade. De vill inte bli påprackade kakor och strumpor på jobbet. Hur löser man situationen?
Jobbigt att säga nej till vänner
Mats Danielsson, expert på vett och etikett i arbetslivet:
– För det första ska Lisbeth absolut inte gå runt och sälja. Arbetskamraterna ska inte hamna i en situation där de tvingas att säga nej. När en vän eller jobbarkompis kommer och ställer frågan blir det något som förpliktigar. Kollegan känner ›Jag måste nog ställa upp här.‹ Vi tycker att det är jobbigt att behöva säga nej till någon vi känner.
Det beror på att man har en relation, det är inte alls lika svårt att tacka nej till någon okänd som står utanför affären och säljer bingolotter.
Lisbeth ska ställa kakburkarna på ett bord i personalrummet eller liknande. Sedan kan hon berätta att de står där och vad barnen samlar till. Hon kan lägga en lapp bredvid med instruktioner om hur man gör för att köpa.
– Är det många som sysslar med försäljning på en arbetsplats så kan man ta upp saken på ett personalmöte. Det kan behövas en policy för hur säljandet ska hanteras. Men bara om det är utbrett och upplevs som ett problem. Rör det sig om något enstaka tillfälle, ställ sakerna på ett bord och lägg dit en lapp. Det kommer inte att sälja lika mycket, men det blir lugnast.«
Skulle berätta hur jag ser på saken
Maria Tallén, hotelldirektör, Quality Hotel Winn, Haninge:
– För mig är en viktig del att alla medarbetare blir sedda, alla är vi lika mycket värda. Alla ska komma till jobbet och känna att man har en betydelsefull roll, inte bara avdelningsvis. Det är ›vårt hotell‹ och gästerna ›våra gäster‹, oavsett var på hotellet gästen befinner sig.
Jag försöker vara närvarande och prata med alla mina kollegor varje dag.
– Den här situationen känns som något väldigt vanligt, det vore helt naturligt om den skulle inträffa. Jag skulle föreslå för Lisbeth att vi tar en promenad eller en kopp kaffe, och har en avstämning. Det försöker jag göra med alla anställda med jämna mellanrum.
– Jag skulle inte enbart ta upp ›dilemmat‹ utan prata allmänt om hur hon har det på jobbet. Sedan skulle jag berätta hur jag ser på saken. Att jag upplever att kollegorna känner sig pressade att handla. Jag skulle förklara att jag förstår henne, jag har också barn. Men att det är bäst att vi inte har försäljning på jobbet.
Det mesta går att lösa om man kan ha en dialog och prata om det.
Hjälp ungdomarna att planera i stället!
Karin Enqvist, psykoterapeut, specialiserad på unga och deras föräldrar:
– Det är fint att Lisbeth är engagerad, men jag tycker att det i första hand är ungdomarna själva som ska göra det här. Det är något som de klarar och mår bra av. De får fundera ut hur de ska hitta köpare och prova olika ingångar för att få någon att köpa. Sådant är bra både för självförtroende och självkänsla.
Annars blir det mammans projekt. Lisbeth vill vara en bra förälder, och kanske också bli sedd som duktig av andra föräldrar.
– Sedan är det inte alltid varor som är lätta att sälja. Jag minns själv att salamin luktade och var rätt dyr. Bor man i ett område där många säljer till sina klassresor kan det vara ett tufft läge. Det är inte alltid föräldrarna har råd att lösa det genom att köpa varorna själva.
– Lisbeth ska säga som det är till sitt barn: Ni måste klura ut det här själva. Hon kan hjälpa dem att planera, barnen ska känna att man är där och hjälper till. Det finns många sätt att ge sitt stöd. Hon kan erbjuda skjuts, föreslå att gå ihop med andra klasskompisar och sälja och annat som underlättar.
Om Lisbeth ändå ska sälja kakburkar på jobbet tycker jag att hon ska undvika att gå runt till kollegorna. Ställ burkarna i ett hörn och meddela lite allmänt att det finns kakor att köpa för den som vill.
