Barnkalaset, tandläkarbesöket och resan med kompisarna. Allt har restaurangbiträdet Leila fått ställa in när hennes schema ändrats. Det börjar kännas hopplöst att ens ha privata planer. Måste det vara så här?
”Man vill inte sätta sina kompisar i skiten”
Rebecca Wallin, ombudsman på Hotell- och restaurangfacket, ger råd:
Foto: Privat
”Om Leila arbetar där kollektivavtal gäller finns regler för schemaändringar. Det ser lite olika ut i olika avtal, men vanligast är att schemaändringar ska meddelas inom två veckor.
Eventuella ändringar ska ske i samråd. Leila kan säga nej till att gå in och jobba utöver den redan schemalagda tiden, men arbetsgivaren har rätt att beordra in henne.
Jobbar hon heltid ska det då ses som övertid. För den som arbetar deltid blir det mertid.
Skulle det vara så att arbetsgivaren ändå inte följer reglerna kan Leila kontakta sin lokala HRF-avdelning. Det brukar gå att få till en ändring när man påpekar vad som gäller.
Vanligare att ha sådana problem när man arbetar någonstans där det inte finns kollektivavtal.
Det är vanligare att ha sådana problem när man arbetar någonstans där det inte finns kollektivavtal. Där är det lite mer vilda västern, de gör som de vill med arbetstider, även när det gäller hur mycket man får jobba och dygnsvila.
Arbetstidslagen öppnar också upp för att arbetsgivare på avtalslösa arbetsplatser får lämna besked med kortare varsel om verksamhetens art eller händelser som inte kunnat förutses ger anledning till det.
Så där finns en större gråzon. Man får avgöra från fall till fall, men det ska handla om något som verkligen inte gått att förutse. Inte ett större evenemang som man vetat om en längre tid.
Man servar arbetsgivaren på samma sätt som man servar gäster och kunder.
För många som går med på schemaändringar med kort varsel handlar det inte om regler, utan om att man vill ställa upp. Man servar arbetsgivaren på samma sätt som man servar gäster och kunder. Och man vill inte sätta sina kompisar i skiten.
Men vi kommer aldrig åt problemen om arbetsgivare får utnyttja serviceinriktningen som finns i vår bransch. Jag skulle råda Leila och andra att prata med varandra om det här. Kanske säga »Jag känner mig jätteelak när jag säger nej«.
Men nästa gång är det kanske någon annan som säger nej till att jobba för att kunna hålla fast vid sina privata planer. Bestäm hur ni som kollektiv ska hantera frågan!”
