Därför är inte Malin med i facket

HRF är i kris efter att ha tappat en femtedel av alla medlemmarna på ett år. Malin, Ulrica och Tommy berättar om varför de står utanför facket, och vad som skulle få dem att gå med.

Malin Raita, 20, gick hotell- och restaurangprogrammet på gymnasiet. Hon kan inte minnas att facket nämndes en enda gång. När hon började jobba hörde hon arbetskamraterna prata om Hotell- och restaurangfacket. Då försökte hon ta reda på varför man skulle vara medlem med fick inget övertygande svar.
– Fackförbund för mig låter som något som kostar pengar för något man inte får, säger Malin Raita. Sedan hon slutade skolan har hon jobbat som servitris på Stockholm Fisk. Det är en tidsbegränsad anställning, men att hon skulle bli arbetslös är inget hon går runt och tänker på. Inte heller att hon skulle vara oschyst behandlad av sin arbetsgivare.
– Nej, inte alls! Jobb är lätt att få, och skulle det vara något konstigt på jobbet skulle jag först prata med kollegorna och sedan gå till chefen, säger Malin.
– Dessutom har jag aldrig träffat någon från facket eller hört talas om någon som fått hjälp därifrån. Inte långt från Stockholm Fisk ligger systerföretaget Skybar. Där jobbar Ulrica Bjurström, 25, som inte heller någonsin varit med i facket. Hon möttes däremot av skeptiska blickar och kommentarer av sina kollegor. Nästan alla på hennes arbetsplats var fackanslutna, och hon kände sig ifrågasatt för att hon inte ville bli medlem i Hotell- och restaurangfacket.
– Mina kollegor är lite äldre. När de gick med för tio, femton år sedan var det som att facket var något självklart. Men nu börjar också de vackla och pratar om nyttan med medlemskapet. Jag har hört många som vill lämna och bara vara med i a-kassan.
– Jag vet helt enkelt inte vad det är med facket som är bra för just mig! När Ulrica jobbade utomlands fick hon en känsla av att där skulle hon kunna komma att behöva ett fackförbund. Där var känslan lite mer som den hennes föräldrar pratat om: Man måste hålla ihop, annars blir man utnyttjad.
– När min pappa var ung var han tvungen att vara med i facket för att få jobb. Att vara svartfot var inget som stod högt i kurs på den tiden. Och det är det som är grejen: det låter ålderdomligt med fackförbund. Det känns inte Sverige 2008.
– Jag har det så bra på jobbet. Och blir jag arbetslös, så hittar jag snabbt ett nytt jobb! Ulrica Bjurström tycker att facket måste visa vad de går för, till exempel i lönerörelser. Även om HRF fick upp lönerna procentuellt sett mest av alla fackförbund i senaste avtalsrörelsen, är hon inte nöjd. Jämfört med andra branscher är restauranglönerna fortfarande mycket låga.
– Vi har verkligen inte de bästa lönerna, och facket har inte på allvar visat att de kan slåss för att lönerna ska bli bättre!

Tommy »Thore« Olsson, 41, instämmer. Han är barchef på Stockholm Fisk och gick med i Hotell- och restaurangfacket i början av 1990-talet. Då var Sverige i ekonomisk gungning med finanskris och osäker framtid.
– Då skulle alla vara med i facket, det var liksom självklart. Facket var något att luta sig mot. Och det gjorde jag ett par år senare när vi inte fick ut våra ob-tillägg. Jag ringde facket fem, sex gånger, men ingen gjorde något. Jag hade verkligen förväntat mig att något skulle hända. Thore – som han kallas, eftersom han är lik Thore Skogman – har till skillnad från sina yngre, kvinnliga kollegor träffat folk från Hotell- och restaurangfacket. Han har dessutom gått en facklig grundkurs en helg.
– Det var av eget intresse, men jag kände mig inte lockad att fortsätta. Däremot har jag all respekt för dem som lämnar golvet och gör karriär i facket. Thore tror att det är farligt att stanna för länge på ett förtroendeuppdrag, att man tappar kontakten med verkligheten.
– Till exempel när det gäller scheman. Det är omöjligt att göra scheman efter fackets krav på arbetstider, det är en helt byråkratisk modell skapad från skrivbordet och inte från verksamheten.

Thore Olsson lämnade facket för knappt tio år sedan, mycket på grund av det låga ob-tillägget. Att en som säljer korv på Seven Eleven en lördagskväll har 100 procent i ob medan den som serverar à la cartemat får 15 kronor extra efter klockan åtta är svårt att smälta, tycker han.
– Samma sak med momssatserna, att de är olika på Seven Eleven och på restauranger. Och att Skatteverket hoppar på näringar som krog, frisör och taxi andas smygrasism. Konst, hantverk och trädgård då? Sysslar inte de med svarta inkomster? Facket borde verka för rättvisa på sådana fronter också. Thore efterlyser en röd tråd i den fackliga verksamheten och framhåller hela tiden vilken fantastisk bransch det är att jobba i samtidigt som det är ett riktigt slitgöra. Han tycker inte att facket bara är dåligt, men han skulle själv, om han var facklig medlem, ha svårt att argumentera för att fler skulle gå med. Och något medlemskap är inte aktuellt för honom själv.
– Det finns inget som skulle få mig att gå med i Hotell- och restaurangfacket igen! Det skulle vara att det blir obligatoriskt, så som Sven Otto Littorin förespråkade men som inte verkar bli av. Eller att facket lyckas prestera något bra, typ högre ob-tillägg.

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.