Hur ställer du dig till frågan om donation av asfalt?
Ska du rösta för eller emot?
– ???
Alltså. Om staten bygger en väg. Så blir det lite asfalt över. Eller om man river upp gammal asfalt för att reparera på vägen. Då kan man smälta om den gamla asfalten och använda den igen. Om staten inte behöver asfalten just då, ska dom få ge bort den till en kommun som har några hål att laga i gatorna?
Denna knepiga fråga ställer staten Louisiana i USA till sina medborgare. Reglerna kring donation av asfalt var en av tio frågor som väljarna skulle ta ställning till den 23 oktober i år.
Jag är för första gången i det stora landet i väster, och jag har semester. Med det går inte att stänga ögon och öron för vad som händer runt omkring. Journalist och samhällsintresserad är jag alltid.
Det är valhöst i USA med en rad olika fyllnadsval, primärval och folkomröstningar. Både valdagar och frågor skiljer sig mellan delstaterna. I Louisiana valdes även guvernör, delstatens viktigaste jobb. Nio kandidater ställer upp, och alla talar om skolfrågorna. Louisiana är USAs sämsta delstat för barnfamiljer, även det diskuteras i valkampanjen.
Varför måste man ha en folkomröstning för att avgöra vad den statliga vägmyndigheten ska göra med överbliven asfalt? Vad ska man med valda politiker till om de inte kan få förtroendet att avgöra en sån sak? De kan ju avsättas i nästa val och det finns även revisorer.
Känner medborgarna verkligen att de påverkar samhällsutvecklingen och sina barns framtid när de uppmanas att folkomrösta om hur delstaten ska hantera överbliven asfalt?
Men hur gick det då med asfalten? Förslaget att delstaten ska få donera överbliven asfalt till lokala myndigheter segrade med 59 procent av rösterna mot 41 procent för ett nej. Bara var fjärde väljare brydde sig om att säga sin mening.
Vad händer med demokratin om frågorna i folkomröstningen antingen är så svåra eller också känns så meningslösa att folk struntar i att rösta?
På flygplanet läser jag Bim Clinells bok ?De hunsades revanch, en resa i fascismens Frankrike? (Bokförlaget DN). Den handlar om hur extrema åsikter får fotfäste när människor känner att det politiska systemet struntar i dem. Det är en skakande och mycket välskriven bok. I Frankrike skrattade de andra partierna och medierna först åt den fånige Le Pen och hans parti Nationella Fronten. Sen fick fronten fler och fler röster, för de vanliga partierna struntade faktiskt i många av de verkliga problem i samhället och i de människor som var utsatta. Nu har fronten makten i flera stora kommuner och man skrattar inte längre. Nu har lärare och bibliotekarier fått sparken. Rasismen breder ut sig. Fackföreningar trängs tillbaka och människor som opponerar sig mot fronten har till och med mördats. Högerextremismen har en mycket mörk och mycket målmedveten baksida. Vi har tur som lever i det anständiga Sverige.
På arlanda köper jag en tidning och läser om mordet på fackföreningsmedlemmen Björn Söderberg, som skjutits sedan har protesterat mot att en nazist fått ett uppdrag i facket på hans arbetsplats. Tre personer är gripna. I Stockholms tingsrätt pågår rättegången mot en nazistliga som rånat banker och butiker och mördat poliser.
Semesterns intryck och funderingar över ett helt annorlunda samhälle är allvarligare än jag först tänkte. För demokratin gäller det att klara av att lösa de många människornas verkliga problem och inte köra fast i revirstrider om småsaker. Och demokrati är inte bara en fråga om tycke och smak, det handlar också om liv och död.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.