Jag läser på innehållsförteckningar och spanar efter ekologiskt, men jag är också synnerligen inkonsekvent.
Du är vad du äter. För fem år sen var det en floskel man kärvänligt hasplade ur sig om någon åt dålig mat. Nu, en programserie senare, är det en lite småfascistisk uppmaning att känna skam över vad man äter och snabbt som tusan lägga om sin kost.
Självklart är det ju så att man verkligen b-l-i-r det man äter, det man stoppar i sig bygger upp ens kropp. Men ur en mer filosofisk vinkel – vem är jag i relation till vad som ligger på tallriken?
Uttrycket får en helt annan mening när man är ute och reser, eller bara möter ett annat kök än det svenska. Själv var jag på latinamerikansk festival för en liten tid sen. Det var dans, musik, grill-os och kryddiga dofter. Korvarna var starka, kakorna vansinnigt söta och scenen sprakade av färg. Extra allt.
När man i stället stannar på en svensk vägkrog är kaffet svagt, korvbrödet som skumgummi och räkorna på räkmackan kanske ser aptitliga ut men påminner mer om att tugga på en fuktig wettextrasa.
Och mina amerikanska vänner som besökte oss nyligen hade sin syn på nyttigt och onyttigt. Vi jagade stan runt för att hitta ekologiska kex, ekologiska flingor och nitritfri skinka, men sen klämde dom glatt i sig mineralvatten och cola utan att reflektera över vad det gör mot miljön. En kommersiellt påverkad medvetenhet. De var definitivt amerikanska i det de åt även på besök i Sverige.
Wettextrasa eller chorizo, hemgjord jordgubbssaft eller cola? Det är frågan.
Själv är jag fostrad att vara duktig och det speglar sig definitivt i vad jag stoppar i mig och mina barn. Jag läser på innehållsförteckningar och spanar in ekologiska alternativ, men jag är också synnerligen inkonsekvent. Man skulle kunna säga att jag är en hemlagad köttfärslimpa på ekologisk lammfärs med chokladglass med drivor av maränger och färska hallon till efterrätt.
Sommartid låter jag barnen vara väldigt mycket glasstrut men när skolan börjar tvingar jag dom att bli rågbröd igen. Tack och lov är de kloka nog att i smyg vara lite smågodis och chokladbollssmet. Det gör dom till ytterst trevliga personer att vara tillsammans med.
Kanske borde psykologer slå sig ihop med dietister och fråga sina patienter »Och din mamma, vad åt hon egentligen? Och vad gav hon dig att äta?«
Varför inte ha en avdelning kallad »Bättre självkänsla – nu« på menyn på restaurangen? Jag går dit direkt! Vem vet – jag kanske skulle kunna bli en cool råbiff framåt kvällen med en kaxig touch av kapris. Vilken makeover!
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.