Det märks att det är avtalsrörelse när arbetsgivarna skriker ut försvarstal för minimala lönenivåer på tidningarnas debattsidor. "Lönerna är för höga och det är omöjligt att belöna prestation med gällande löneavtal" menar SHR i en debattartikel i SvD den 3 februari.
Hotell- och restaurangbranschen får ofta – med rätta – statuera exempel då det talas om låga löner. Det stämmer att vi som arbetar i branschen har ett generellt trist löneläge. I vår bransch är det möjligt och dessutom vanligt att arbeta i flera år utan att lönen rör sig mer än några ören i timmen över kollektivavtalets minimilönenivå. Men trots att lönerna konstant kretsar kring avtalets miniminivåer och trots att avtalet redan frikostigt bjuder arbetsgivare att fördela pengar mellan sina anställda efter kompetens, kreativitet och prestation återkommer arbetsgivarna ständigt med samma besked. Ingångslönerna är för höga och därför går det inte att premiera de som ”ger det lilla extra”.
Och mycket riktigt är det också ingångslönerna som Östling Ollén och Sjöstrand från SHR pekar ut i sin debattartikel. Dessa är, i förhållande till exempelvis industrins ingångslöner, nämligen alldeles för höga och sväljer allt för stor del av det disponibla löneutrymmet som det ser ut idag. Att föra ett resonemang om löner med ständig utgångspunkt i att de skulle vara för höga för att möjliggöra ordentliga löneökningar måste vara tröttsamt.
Löneutvecklingen, alltså hur en anställds lön utvecklas efter att anställningen börjat däremot, går att resonera om. SHR frågar sig om den utveckling branschen verkligen behöver är att arbetstagare ska tjäna ”bra” i början av yrkeslivet men sedan stanna i löneutveckling. Ett enkelt svar på den frågan är givetvis ”nej”. Och borde det inte, efter kraftiga sänkningar av arbetsgivaravgifterna för unga och en halvering av restaurangmomsen, finnas utrymme för att premiera duktiga anställda? Eller menar SHR att det branschen behöver för att ”överleva” är att arbetstagarna nu också går in och underlättar ekonomin för arbetsgivarna?
Löneläget i branschen har aldrig varit särskilt attraktivt vilket, tillsammans med en ofta relativt taskig arbetsmiljö, skulle kunna ses som en av förklaringarna till att branschen ofta stämplas som genomgångsbransch. Lönenivåerna anses helt enkelt vara så låga att de inte går att leva på och samtidigt klara av att betala hyra och mat särskilt långvarigt. Arbetsgivare vill också kunna premiera de som har för avsikt att stanna i branschen. Men trots att man vurmar för att de anställda ska stanna kvar har branschen en skrämmande hög andel visstidsanställningar och deltider. Det intresserar dock inte SHR att resonera kring kopplingen mellan anställningstrygghet och anställdas vilja att kvarstå i branschen. Varför inte erbjuda heltider? Fasta tjänster?
”Besöksnäringen ska bli en framtidsnäring som skapar tillväxt och arbetstillfällen”, skriver Östling Ollén och Sjöstrand. Men vår bransch har länge varit en framtidsbransch. Vi har länge skapat tillväxt och arbetstillfällen. Omsättningen i hotell- och restaurangbranschen har ökat och fortsätter att öka varje år. Det öppnas fler hotell, det lagas mer mat och tas emot fler gäster och varje år får vi som arbetar i branschen således mer att göra. Stressen ökar. Arbetspassen blir tyngre och kraven högre. Jag har idag lite drygt 100 000 kollegor i branschen. Alla är inte mästerkockar, men ingen av dem förtjänar annat än en vettig lön. Och faktum är att det faktiskt inte, på ett enda ställe i ”riksavtalet” finns några tak för lönesättningen. Det står med andra ord var och en av SHR:s medlemmar fritt att höja löner och premiera kreativa anställda.
Det finns många anledningar att ändra i avtalet. Men vad gäller löneutvecklingen är det troligtvis inte i avtalet problemet ligger. Det bör nog snarare tillskrivas de arbetsgivare som anser att arbetarna ska ge varandra löneökning genom individuella lönesystem, istället för att själva skjuta till de som visar framfötterna lite extra.
Avslutningsvis är det givetvis inte avtalet som ska prioritera goda prestationer. Det ska arbetsgivarna själva göra. Och när de är beredda att börja betala för de goda prestationerna, ja då får de också behålla sina duktiga arbetare.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.