Ulan Bator, Mongoliet.
Jag reste längs vägen. Hamnade på stäppen i Mongoliet. Det är efter lunch, men enligt min tonårige förare puttrar det alltid i de runda nomadtälten. Jag kliver ur den ryska armejeepen, duckar in under tältduken, hittar en pall mitt emot bordet med familjefotona, buddhastatyn och väckarklockan.
Mongolen tittar på mig. Dags för fördrink. Han bär en mockajacka utan kökets logga, säger inget om menyn. Han säger inte just något alls. Jag får en knytnävsstor skål med tältets vita, och jag sluter njutfyllt ögonen, låter det kalla rinna ner. Plötsligt är jag klarvaken.
?Hårtestar från dina pållar flyter runt i min lätt alkoholhaltiga mjölkdryck. Just det, den med det svaga urinstänket till eftersmak, den med bäst före-datum ingen längre minns?, tänker jag.
Men jag nickar mot min värd, minns hur förfadern Djingis vrede kapade de trotsigas nackar, och kluckar falskt uppskattande. Mongolen kniper ihop ögonen, suger på cigaretten han rullat av dagstidningspapper. Han tittar på mig. Dags för huvudrätt.
Han har drivit vägkrogen i 25 år men flyttar den då och då, det hör liksom nomadlivet till. Stamgästerna är få. Menyn mer evig: Fårpirog. Fårrevbensspjäll. Fårsoppa. Fårgulasch. Får i mer eller mindre sällskap av vetemjöl och vatten. En meny som attraherat nomadkretsar i årtusenden.
? Jag hoppas att kossorna dina ätit sig tjocka i sommar, säger jag.
Och undrar ? med Djingis i minne ? om den tvåsidiga snabbstudien i mongoliska blott var en humorinsats från guidebokförfattaren?
Mongolen rensar fatet från den sista pirogen och blåser ut luft genom näsborrarna.
Han tittar på mig. Dags för dessert.
På Baga Toiru i huvudstaden Ulan Bator kan mongolerna nu för tiden beställa cappuchino med små ananaskuber intryckta i österrikiska wienerbröd. Eller svepa juicig energidryck och samtidigt kolla sin hotmail. Än så länge sitter där mest västerlänningar.
Jag sväljer det sista av det saltade mjölkteet. Ger mig en mental klapp på huvudet. Förr, när mamma tvingade mig gurgla halsen med saltvatten, hade jag svårare att dölja kräkreflexen.
Mongolen tittar på mig. Dags för notan. Jag ångrar ?jag vill betala?-gesten och trevar i stället efter hårdvalutan jag burit med mig från Sverige och räcker över den som ett symboliskt tack.
Dalahästen får platsen till vänster om Buddha-statyn.
? Det var rikligt med bete i juni så djuren kunde äta sig tjocka och välmående, säger han.
Tack Djingis. Och tack för maten.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.