»Och äntligen ? nu kommer hovmästaren med den broderade stora servetten och brer den över min och övriga damers handväskor.«
Nu är jag på en krog som heter »Dom där åren«. Vilka år? »De tokiga åren« ? Los Años Locos. Som den hette förut. Allt är förr i Argentina. Minns ni hur tokiga vi var? Det hemska är att de är lika galna nu. Man ska vara i Buenos Aires lite då och då för att förstå vad de syftar på.
Vad är det för skillnad?
Det är ännu flottare. Än under de verkligt tokiga åren. För tio år sen ungefär. Och äntligen ? nu kommer hovmästaren med den broderade stora servetten och brer den över min och övriga damers handväskor. Så att de inte ska fläckas ner, inte bli dammiga.
Hovmästaren har vita handskar.
Det där verkar väl lite överdrivet i Sverige. Men herregud vad jag saknat dessa vackra vita skynken som berättar en sak: Man är på ett bra ställe där de gör precis allt för gästen. Till exempel stänger de aldrig förrän gästerna behagar gå.
Det finns mycket man kan ta ifrån Argentina, men inte allt. Det går inte att ta ifrån dem att de har världens bästa servitörer och världens bästa kött.
Hoppas ingen från Uruguay läser detta för då blir det protester. Som en liten present får jag en duk med en ko med styckningsschema, mycket smakfull och presenterad av hovmästaren med rosett omkring i den argentinska flaggans färger.
Världens bästa pizza finns i Buenos Aires. Liksom världens bästa service. Därmed menas den där speciella vänligheten, skratten, skämten, den ständiga uppmärksamheten. Det finns ingen motsvarighet till detta i världen. Trots armod och skräck, så finns en bas i Argentina. Ett land som inte har någon framtid.
Servicen är så bra för att de vill ha dricks, kanskeni tänker. Men inställningen är genuin. Det var likadant under diktaturen, under alla kriser och kransar. En argentinsk talang, utan motstycke.
Där vi sitter och äter försöker jag uppmuntra mina argentinska vänner som tjatar om att deras land inte har någon framtid. Jag håller med. Men ändå. Det är något med Argentina, där livet går ut på att äta och dricka. Gott. För dem som har råd. De som inte har råd försöker åtminstone komma med och bli bjudna.
Sen kan man fråga sig: Hur kan man sitta där och smörja kråset. Medan det är helt klart att precis samma dygn dör ett sextiotal spädbarn, förutom alla barn under fem år som dör per dygn. Dör av svält.
De dör ifall ni sitter på en svensk krog, men det är få svenskar som tänker på det.
Inte just då. I Argentina är de fattiga, de svältande med överallt. Fattigdomen är så överväldigande att de rika nu har tvingats öppna sina ögon. Deras reservat är invaderade av fattiga. Argentinarens sätt att dränka sina sorger är dock detsamma som alltid. Han beställer fram sin bil och sen bär det av till en galen krog. Det finns de som har råd, fortfarande.
Vad ska vi göra åt vårt land, undrar de när vi skålat i champagne.
Inte vet jag, ingen annan heller.
Men rännstenen är nära. Vem som helst kan hamna där. Det är den känslan som är närvarande när man sitter på en bra krog i Buenos Aires.
Det är en viss skillnad mot stämningen på den goda trygga krogen i Sverige. Det finns inga tiggare som väntar utanför. När man ger sig av. Inga svältande som väntar på soporna. I Sverige är det bara att betala notan och bege sig hemåt. Några fattiglappar ser man inte till. Om inte oturen är framme.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.