Regering och riksdag måste se till att Sverige fortsätter att bidra till demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet där det behövs som mest. Människor som kämpar för sina rättigheter ska inte behöva utstå repressalier. Sithar Chhim är en av många som betalar ett högt pris för sitt fackliga engagemang. Nu sitter hon fängslad igen, skriver Jenny Enarsson från Diakonia.
Sverige får inte sluta bidra till arbetet för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet där det behövs som mest. Som hos Sithar Chhim och hennes kamrater i fackföreningen LRSU i Kambodja.
Sithars Chhims berättelse berör mig på djupet. Jag önskar att den också chockade mig.
Men vi som jobbar med rättvisefrågor hör liknande historier varje vecka. Vi vet att demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är under frontalattack globalt.
För några månader sedan hade vi ett långt samtal, lätt framåtlutade mot våra datorskärmar i varsin del av världen. Hon berättade hur det är att vara fackligt aktiv i Kambodja.
Sithar Chhim är ordförande för fackföreningen LRSU för anställda på Naga World, ett av Kambodjas största hotell- och kasinokomplex.
I Kambodja är möjligheterna att försörja sig under humana och värdiga förhållanden begränsade. Arbetsvillkoren är ofta usla och arbetstagarna utlämnade till arbetsgivarens nycker.
Det finns en fackföreningslag, men i stället för att säkra arbetsrätten minimerar den anställdas möjlighet att organisera sig. Trots att organisationsfrihet och kollektiva förhandlingar egentligen är grundlagsskyddat i Kambodja.
Många är familjeförsörjare och har på kort sikt allt att förlora på att organisera sig.
2021 hävdade Naga World att pandemin lett till stora förluster och avskedade 1300 anställda. LRSU menade att tillvägagångssättet stred mot arbetsrätten och leder sedan december 2021 en strejk.
De flesta anställda på kasinot är kvinnor. De lever i ett konservativt samhälle och möts av sexuella trakasserier varje dag.
Många är familjeförsörjare och har på kort sikt allt att förlora på att organisera sig. Många har varit utan lön i över ett år, men fortsätter att strejka.
Responsen på strejken har varit våldsam och fackets förslag på lösningar avvisats gång på gång. Samtidigt har det visat sig att företaget inte alls förlorat pengar, utan gått med vinst.
Det handlar om att kväsa fackföreningsarbete.
Sithar förklarar att konflikten egentligen handlar om något större än företagets vinstmarginaler. Det handlar om att kväsa fackföreningsarbete. Mäktiga aktörer – politiker, myndigheter, den ekonomiska eliten, företag – gör gemensam sak för att trakassera, skrämma och tysta arbetare.
Det är inte första gången Sithar blir tagen av polisen. Godtyckliga gripanden är ett av många sätt att förfölja fackligt aktiva och att försöka trötta ut och knäcka dem.
Under långa perioder låter Sithar bli att träffa sina föräldrar, för att inte utsätta dem för fara. Men hon tänker aldrig på att sluta.
Trots trakasserier, att arbetsgivaren stämt henne på en miljon dollar eller att hennes fackliga kolleger hotas för att de jobbar med henne. Att sluta var inte ett alternativ för två år sedan när hon satt anhållen i nio veckor och inte heller någon av alla de gånger hon gripits.
”Utrymme och rättigheter som tagits ifrån människor ges inte tillbaka. Det fungerar inte så. Vi måste kräva rättigheterna, vi måste TA dem.”
Jag frågade henne vad det gör för skillnad om folk i Sverige känner till vad som händer i Kambodja.
Vi är många som kan berätta om situationen i Kambodja utan att behöva sluta umgås med våra föräldrar.
”När folk försöker utöva sina rättigheter i Kambodja, slås det ner av polisen med våld. Men det varken nämns eller debatteras i parlamentet, för ledamöterna representerar inte folket. Därför behöver vi jättemycket stöd från människorättsorganisationer i andra delar av världen.
Förhoppningsvis blir Sithar frigiven mot borgen snart. Men trakasserierna och hoten kommer inte att upphöra. Vi är många som kan berätta om situationen i Kambodja utan att behöva sluta umgås med våra föräldrar. Vi kan, och vi måste göra det.
Sithar och de som hon kämpar tillsammans med är ljuset i mörkret. Vi måste elda på under det ljuset genom att stå tillsammans med dem.
Jenny Enarsson, global genderrådgivare Diakonia