Vi kan känna stolthet över att Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder, men även de mest analoga ska kunna känna sig delaktiga i samhället.
Det finns en läsare och medlem i HRF som skickar brev till mig. Det har blivit några genom åren. Jag skickar brev tillbaka förstås.
Hon är den enda som får brev med porto av mig nuförtiden. Det finns en förklaring till det.
Z – vi kan kalla henne det – har missat hela digitaliseringsresan. Hon är pensionär sedan några år. Motvilligt ska sägas.
Hade Z fått bestämma hade hon fortfarande jobbat i sin »älskade bransch«. Men när hon fyllde 68 eller 69 tog det ändå slut. »Jag har inte och förstår inte modern teknik« skriver hon.
Z har ingen dator, ingen mejl, inget betalkort.
För den som växt upp med kortbetalning och internetsurfande kan det vara svårt att leva sig in i situationen. Z har ingen dator, ingen mejl, inget betalkort.
Du kanske tar för givet att du kan betala bussbiljetten med mobilen? För Z har det blivit ännu ett hinder i vardagen att inte kunna betala sin biljett kontant.
Många av oss tycker att det är underbart att allt kan skötas i mobilen. Men vi får inte glömma de andra, de som känner att de vaknade en morgon och allt de trodde att de visste var försvunnet.
Z skriver »man måste kunna välja efter sin egen förmåga att betala med kort eller kontant«. Ingen annanstans i världen har hon upplevt sig tvingad att använda internet och betalkort.
Vi kan känna stolthet över att Sverige är ett av världens mest digitaliserade länder, men vi får inte rusa ifrån delar av befolkningen. Det borde rimligen gå att se till att också de som är mest analoga känner sig inkluderade, även i ett teknikbaserat samhälle.
