I den här tidningen berättar vi om de uppsägningar som är på gång på tågtrafikens serveringsvagnar. Det väcker tankar kring villkoren på arbetsmarknaden och hur ett yrke och en människa värderas, både i sina egna och i andra ögon.
Tågtrafik inte är ingen krisbransch, det är inte därför som folk måste sluta sina jobb. Tågen kör fortare och med fler resenärer på nya eller moderniserade banor. Även serveringen på tåg går bra. Verksamheten går med vinst.
Krisen finns på ett högre ekonomiskt plan, där både politiker och ledning har gått vilse när järnvägen skulle marknadsanpassas.
Så nu måste SJ rationalisera och få ordning på sina affärer. Under lång tid har man kört med »outsourcing«, lagt ut jobb på andra företag. Nu är det »insourcing« som gäller. SJ tar hem jobb för att slippa säga upp så många av sina egna anställda.
Alltså har SJ sagt upp kontraktet med restaurangföretaget SSP, som skött serveringen. SSP i sin tur säger upp sin personal.
Bland SJ-personalen är känslorna blandade. Några anser att de kommer att få göra mer jobb för samma lön, vilket säkert stämmer. Andra tycker att det ändå är bättre än att inte ha något jobb alls.
Vore all personal anställd i samma företag, så skulle vanlig turordning gälla. Den sist anställde skulle få gå först. Men här är det olika arbetsgivare. Alltså åker restaurangpersonalen ut först.
Arbetsgivaren valde en gång att dela upp verksamheten på olika företag. De anställda har hamnat i olika fackförbund och fått olika kollektivavtal. I många år har restaurangavtalet varit sämre än avtalet för SJ-personalen. Därmed har det blivit lönsamt för arbetsgivaren att splittra verksamheten.
Enda sättet att hindra det hade varit sammanhållning mellan facken från början.
Nu har SJ-facket fått igenom att den restaurangpersonal som blir kvar, och som blir anställd av SJ, ska ha samma avtal som alla andra på tågen. En facklig framgång. Synd bara att den inte kommer HRF-medlemmarna till del.
På det stora hela har facket inte lyckats hindra att entreprenader används för att sänka lönerna.
Nu när entreprenaden går tillbaka till huvudarbetsgivaren stiger lönerna igen.
Lärdomen är att de anställda och deras organisationer måste hålla ihop. I varje situation måste facket hos den stora arbetsgivaren, som ofta är starkare, hjälpa till så att en entreprenad inte innebär en lönesänkning.
Den anställde på entreprenadföretaget har ofta både lägre lön och sämre trygghet. Rimligt vore högre lön, både för den tillfälligt anställde och för den i entreprenadföretaget, som kompensation för den större utsattheten.
Snart börjar förhandlingarna om nya löneavtal på hela arbetsmarknaden. HRF och förbundets medlemmar har ett särskilt ansvar för att se till att de anställda i entreprenadföretag och de som saknar fasta jobb blir tillgodosedda den här gången.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
