Mycket väsen för lite ull, sa gumman, klippte grisen.
Ungefär detsamma kan man säga om lokala löneförhandlingar i hotell- och restaurangbranschen. I mer än tio år har lokala potter funnits i avtalet. Men varken anställda eller arbetsgivare har orkat raka av denna gris dess korta borst. Det är för mycket förhandlingsarbete för så små summor, så på de flesta arbetsplatser läggs pengarna ut generellt. Och fortfarande är hotell- och restaurang en låglönebransch.
Finns det ett samband?
I dagarna startar åter lokala löneförhandlingarna på landets hotell och restauranger. På de allra flesta arbetsplatser är lönehöjningen i år uppdelad på 225 kronor i månaden till alla anställda och lika mycket i en lokal pott, som man ska förhandla om. Platsklubbar och företag har några veckor på sig att komma överens.
Kommer det att bli några förhandlingar eller läggs alla pengar ut generellt?
Poängen för de anställda med lokala löneförhandlingar är nämligen att de kan sätta fart på lönerna.
? Titt som tätt får vi ut lite mer, som HRF-ombudsmannen säger.
Försöker man inte ta ut dessa pengar så stannar de hos arbetsgivaren. Så kanske är det värt att ta på sig detta jobb, att samla sig till en diskussion om lönerna på jobbet och lämna förslag till arbetsgivaren.
I dagarna startar också det första genomarbetade försöket med ett helt nytt lönesystem på cirka 20 arbetsplatser.
Här ska hela löneutrymmet ingå i den lokala potten.
Arbetsgivaren måste hålla ett lönesamtal med varje anställd och motivera varför lönen är som den är, förklara vad den anställda kan göra för att höja sin lön. Tanken är att lönen ska vara sakligt motiverad och att den anställda ska veta hur lönen sätts.
På varje försöksarbetsplats ska man också diskutera vilka faktorer som ska ge högre lön. En genomförd språkkurs är ett exempel. Trevligt bemötande mot gästen ett annat. Ett extra väl utfört arbete. Alla faktorer ska skrivas ner och företag och fack ska bli överens om värderingen.
Nytt i försöket är också att parterna kan gå till centrala förhandlingar om de inte blir överens. I sista hand kan en skiljenämnd med opartisk ordförande avgöra. Men det är mot idén med lokal lönesättning att avgöra i en central förhandling. Då har ju de lokala parterna misslyckas.
Ännu svårare blir det att gå till en opartisk lönenämnd. En sådan finns i många avtal, men de behöver aldrig rycka in. Vetskapen om att möjligheten finns gör att parterna anstränger sig för att komma överens.
Blir löneförsöket lyckat så kan det komma in i nästa avtal för hela branschen. En spännande fortsättning följer.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
