I dag leker mitt prickiga lilla barn i köket och äter nybakt bröd. Hennes äldste bror fick uppleva sjukdomen på flykt.
Doften av linssoppa, bröd och ugnsbakad aubergineröra fyller vårt hem. Jag hackar sallad medan min febriga lilla dotter sitter på golvet prickig som en korv av vattkoppor. Hon mumsar på en liten bit nybakat dinkelbröd och leker med sin nalle.
Varje gång jag ser på henne ler hon så stort, så stort med sina två risgryntänder. Med henne har nu alla mina barn gått igenom vattkopporna: min sju månader gamla Banoo, min sjuåring och min tjugotreåring.
Det är nu arton år sedan min äldste son fick vattkopporna. På den tiden levde vi under utvisningshot, och saknade alla resurser och tillgång till vård. För att inte lika lätt bli upptäckta och avvisade flyttade vi mellan olika städer och orter i övre Norrland.
Min då femårige sons feber var så pass hög att han började yra och prata osammanhängande. Orolig som jag var sökte jag till slut upp den på orten nu nästan legendariska sjuksköterskan syster Kerstin.
Syster Kerstin brukade nämligen på eget initiativ hjälpa flyktingar med akut vård.
Vi fick en svalkande salva av henne som hjälpte min son väldigt mycket och lindrade hans utslag. Dessvärre minns jag inte längre namnet på salvan, annars skulle jag genast ha köpt den också till min flicka.
Jag tänkte på den tiden, hur sjuk min äldste son hade varit när han hade vattkopporna, och hur hungriga vi var. Jag rädd för att själv smittas. För om jag blev sjuk, vem skulle då ta hand om min son?
Hur var det nu egentligen, hade jag haft vattkoppor som barn? Jag minns att jag ringde min mor för att fråga: »Vet du om jag har haft vattkoppor när jag var barn?«.
Min mamma funderade en stund men hon kom inte ihåg mina barnsjukdomar. Men, menade hon, det var inte så konstigt eftersom hon hade så många barn. Jag la på luren och hoppades på det bästa. Nästa morgon vaknade jag av kliande utslag och ringde upp mor för att berätta att jag nu visste att jag inte hade haft sjukdomen.
Tankarna kring mina barns vattkoppor och den aptitretande doften av nybakat bröd fick mig också att tänka på hur vi till prästens fasa åt upp massor av nattvardsoblater bara för att stilla vår hunger, när vi en tid var gömda i kyrkans källare. De smakade kanske inte så jättegott, men de hjälpte mot hungern. Det där att hungern är bästa kryddan kan jag skriva under på. Prästen förlät oss, och jag hoppas att de högre makterna förlåter och förstår, de också. Jag lyfter upp min lilla dotter och känner på hennes febriga panna och tänker att en sak vet jag i alla fall: den här gången kommer jag inte att bli smittad igen, och jag kommer inte att äta oblatmiddag igen heller.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.