Ibland får vi här på redaktionen frågor, som kan vara svåra att besvara. Men svåra frågor är också utmaningar och letandet efter svaret är ofta givande. När jag bläddrar i uppslagsböcker och gamla historiker så landar blicken lätt på det som står i spalten bredvid eller på sidan innan, och det kan vara minst lika spännande.
Jag har det senaste året ägnat en hel del tid åt att försöka bringa klarhet i den mycket märkliga arbetsmarknadskonflikten vid Ihrebaden på Gotland, en konflikt där de anställda arbetade trots proklamerad blockad. Det gav anledning att ställa frågan om vi lever i en mer individualistisk tid än förr. Har det i så fall gjort den anställde mindre solidarisk mot fackföreningen och kollektivet? Nej, så är det nog inte. Hur är det nu – och hur var det förr – med kontakten mellan medlem och fackförening?
Häromdagen fick jag en fråga som gav mig anledning att bläddra i en av de fackliga historieböckerna. Där berättas en historia från början av 1940-talet. En ombudsman skulle se efter hur en blockad i Gamla Stan i Stockholm fungerade. Han fann fackets man med blockadlapparna inne på kaféet drickande kaffe ihop med arbetsgivaren. Båda tyckte att det var mer praktiskt att blockadlappsutdelaren slog sig ner innanför dörrarna så att han slapp stå ute på gatan och frysa. Och frun som ägde rörelsen ansåg att när hon ändå inte hade några gäster så kunde hon åtminstone få umgås med fackföreningsmannen med de röda lapparna.
Några år senare, 1952, förklarades 20 kaféer i Stockholm i blockad. Strejken bröt ut den 1 maj och ett 80-tal medlemmar från de blockerade ställena träffades på morgonen i Folkets Hus. Fackförbundets ordförande Arne Axelsson uppmanade dem att gå med i dagens demonstration, men ingen kom. Förklaringen fick facket först flera år senare. En av arbetsgivarna, den mest inflytelserika, hade bjudit hem hela sin strejkande personal till sig. Sedan avslutade de med en rejäl fest på restaurang Mosebacke. Krögaren, som visste att det skulle bli konflikt, hade flera dagar i förväg beställt bord. Han ansåg att både han själv och de anställda behövde koppla av några dagar.
Sigvard Nyström, som varit både förbundssekreterare och förbundsordförande i HRF, berättar historierna i boken ?Vi serverar del 2? och slutar med orden ?Ja, den klasskampen? . Var det bättre förr?
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.