För ett och ett halvt år sedan berättade vi här i Hotellrevyn att
27 procent av medlemmarna inte hade ett fast jobb. De gick på vikariat, provanställning, projekt, säsong eller det allra värsta, anställning vid behov.
? Vi har nått en smärtgräns, sa HRF-ordföranden John Herrström då.
Facket kan inte acceptera att medlemmarna blir mer och mer otrygga. Och för branschen är det förödande. Kan den inte erbjuda trygga jobb och en framtid så kommer folk att söka sig bort.
Hur har det gått? Tyvärr åt fel håll. I den här tidningen kan vi berätta om en ny undersökning från LO. Den visar att smärtgränsen är passerad. På ett drygt år har andelen HRF-medlemmar som har tidsbegränsade anställningar ökat från 27 till 34 procent.
I alla fackförbund har de tillfälliga anställningarna fördubblats under 1990-talet. I Hotell och Restaurang har de blivit tre gånger så vanliga.
Facket har alltså inte lyckats skydda sina medlemmar från allt mer otrygga anställningsförhållanden. Och samhället har inte gjort något för att öka tryggheten för den anställde. Tvärtom har flera förändringar i det sociala skyddsnätet gjort det extremt lönsamt för arbetsgivaren att ha tillfällig arbetskraft i stället för fast anställda. Sjuklönesystemet är nog det som allra starkast verkar i denna riktning.
Även kollektivavtalen är till en del uppbyggda så att det blir billigare för arbetsgivaren att ha tillfälligt folk. Förhandlingen om lönepotterna i vår bransch har lett till stora löneskillnader mellan fast och tillfälligt anställda. Potten fördelas på de fast anställda, för att pengarna inte ska försvinna när den tillfälligt anställde slutar. Det är denna förhandlingstaktik som de nyvalda fackliga ombuden får lära sig på kurserna.
Men genom detta blir det möjligt för arbetsgivaren att ta in tillfälligt folk på avtalets tabellön medan de fast anställda har en relativt hygglig lön tack vare pottpengarna. Det blir allt billigare för arbetsgivaren att inte anställa fast.
Det positiva i den dystra LO-rapporten är att så många av dem som inte har fasta jobb ändå är fackets medlemmar. Då måste facket skydda även dem och deras löner genom att försöka få till stånd en annan uppbyggnad av avtalen och framför allt en annan uppläggning av förhandlingarna. Fackets fast anställda medlemmar borde inte acceptera att de med lösare anknytning till arbetsplatsen får dumpa lönemarknaden.
Tidigare har fackföreningsrörelsen varit mycket medveten om att man inte ska göra det ekonomisk lönsamt för arbetsgivaren att anställa en oorganiserad i stället för en organiserad. Det är därför avtalet gäller alla på arbetsplatsen, inte bara fackets medlemmar, annars skulle det vara lätt för arbetsgivaren att sänka lönerna och knäcka facket.
På samma sätt måste facket nu bli mycket bättre på att skydda de icke fast anställda. Alla förmåner på arbetsplatsen måste gälla även dem. Annars blir den ekonomiska drivkraften att ha allt lösare anställningsformer alltför stor för arbetsgivaren.
Det är dags att tänka om både hos fack och arbetsgivare.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
