Krönika
Artikel från gamla Hotellrevyn.se

Jag vill höra om städerskans liv

Det finns andra intressanta beraÃàttelser aÃàn de som kommer fraÃän vita, framgaÃängsrika heteropersoner.

Publicerad 4 september 2014

I år har jag sommarpratat, som en av 53 utvalda personer. Vid presskonferensen i början av juni fick mitt svar på frågan »Hur känns det?« stor uppmärksamhet. För jag tyckte inte att det kändes så bra. Jag tittade på alla sommarpratare och blev riktigt arg.

Är denna grupp människor verkligen en bra representation av Sverige? Dom flesta av sommarpratarna som presenterades var nämligen vita, ännu fler heterosexuella och endast en funktionsnedsatt. Jag sa lugnt att Sveriges Radio ska vara ett demokratiskt organ, men att jag inte uppfattade urvalet som sådant.

Någon sa att »på radion syns inte hudfärgen«, men det stämmer inte. Din historia som du berättar är alltid påverkad av din hudfärg, din klasstillhörighet, ditt kön, dina funktioner och din sexualitet. Det är naivt att tro något annat även om vi önskar att det inte var så. Detta handlar inte endast om Sommar i P1, utan generellt om vilka historier som spelar roll och vems berättelser som räknas. Det handlar om vem som hörs. Om vi upprepade gånger får veta att en viss sorts människors liv är mer intressanta än andras, då är det normskapande. Och när normer skapas stänger vi ute det som inte passar in, och normer är oftast väldigt snäva.

Vi, som av olika anledningar står utanför normen, anses här inte ha samma värde i våra liv och våra verkligheter blir osynliggjorda.

Flera hundratusen lyssnar på Sommar i P1 under juni, juli och augusti. Ibland lyssnar upp emot en miljon av alla svenskar på just de 90 minuterna. Varför får inte den tiden gå till en undersköterska som jobbat natt i 40 år? Är det så omöjligt att tänka att en städerska skulle få äran att berätta om sitt liv, sina erfarenheter och sin plats i Sverige?

När jag blickade ut över alla sommarpratare såg jag entreprenörer och idrottsstjärnor, musiker och akademiker. Människor med överlag en bra inkomst, säkerligen beresta och framför allt med social status. Med ordet »framgång« skrivet i pannan.

Sveriges Radio bemötte min kritik med att vifta bort fokus och svarade: »Vi tänker alltid på att det måste finnas en bra berättelse först och främst.« Det är då jag förstår att vissa samtal inte ska få finnas i offentligheten. Varför är det så per automatik, att rasifierade personers historier inte är en bra berättelse? Eller människor som är funktionsnedsatta? Måste du vara en vit, heterosexuell man och bo i Stockholms innerstad i en dyr bostadsrätt för att ha ett intressant inre?

 

Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.

Hämtar fler artiklar
Till startsidan
Fråga om jobbet
Experterna svarar på läsarfrågor om allt från schemaläggning till personalmat

Nyheter från hotell- och restaurangbranschen

Varje vecka, direkt i din inkorg.
Jag godkänner att Hotellrevyn sparar mina personuppgifter. Läs mer här