Smälttider, kubstorlek, skakteknik. Nu har även isen i drinken fått sin egen nisch hos finsmakarna.
Det fanns en tid när mat och dryck stod för trygghet, bestående värden. Barndomsminnen, ni vet. Husmanskost. Nåt att känna igen som en kär gammal vän.
Det var förstås ett bra tag sedan. Numera går det mode i precis allt, och nästan mest i krogbranschen. I samma ögonblick som den miljövänliga gröna trenden noteras, så råder plötsligt galopperande köttrend. Va? Är den också passé nu? Stön.
En del av krognäringen som både är trendkänslig, och som jag råkar vara lite extra intresserad av, är cocktails. Inte för att jag hänger på barer så ofta att det stör men jag gillar att mixa själv, på amatörnivå. En god, eller åtminstone hyfsad ursäkt för att leka Den Lille Kemisten. Varje tillfälle att i vuxen ålder kunna säga saker som »och nu ändrar hela dekokten färg!« bör tas till vara anser jag. Alltså blandar jag cocktails.
I drinkvärlden finns eviga klassiker som Martini och Manhattan, men också nya trender, till och med avantgardism – får det vara en drink med pepparotssmak?
Och så nygamla sätt att göra klassikerna ännu mer klassiska. För mig är till exempel en Martini utan några traditionella droppar Orange bitter en horrör.
Men även en låtsassnobb som jag häpnar inför en tilltagande fixering i cocktailvärlden: is. Ice ice, baby.
Och jag talar inte om några dekorativa isskulpturer här, utan gravallvarliga diskussioner om smälttider och yta. Kort sammanfattning: finsmakare menar att en Martini bör serveras med EN stor kub – med en sida på kanske tio centimeter – som kyler effektivt men smälter i långsammare takt än ett par normalkuber.
Verkliga entusiaster debatterar »the hard shake«: bartendern skakar drinken med is enligt ett strikt och krävande rörelsemönster. Med överlägset kylresultat, enligt somliga. Andra tvivlar.
Isfixeringen kan leda till kriminalitet. BBC meddelar att en istjuv, som stulit fem ton is från en glaciär, gripits i Chile. Han tänkte sälja »gourmet-is« till krogar i Santiago.
Medan isfebern grasserar ligger andra trender i startgroparna. På Manhattan smaksätts numera drinkar med rök, från till exempel bark eller lagerblad. Hick.
Men inget är så konstigt, eller så dyrt, som drinkar med ambra – parfymingrediensen som utsöndras av valar. Hyvlas över cocktails, kilopris 30 000 kronor. Vanvett. Dekadent till och med. Men man blir ju lite nyfiken. Inte så att jag är sugen på en nyrökt ambra-Martini med glaciäris, o nej. Men det vore oartigt att tacka nej om någon bjöd.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.