Jag stod tyst vid Bores reling när Helsingfors försvann. Stadens ljus flammade vid horisonten och underligt nog påminde det mig om barndomens vintriga norrsken på landet.
Nästa morgon i Stockholms hamn stapplade jag i land på ostadiga ben, och klockan 11 samma morgon var jag på min arbetsplats och började tjäna in mina skattepengar. Några större svårigheter har jag inte mött sedan dess. Nu hjälpte det förstås att jag hade ett någorlunda ordförråd på svenska, men uttalet gjorde det svårt att förstå från början.
Jag hade gått kock- och servisskolan i Helsingfors, som på den tiden räknades som den bästa. I skolan lärde vi oss även restaurangfranska hjälpligt.
I Stockholm var det många gånger svårt att få tag på bostad, och när man talade om vad man jobbade med slogs dörren igen mitt framför näsan.
Lagade mat på sjön
Det var dags att gå vidare. Sveriges huvudstad började kännas för trång, så jag sökte mig till Svenska Amerikalinjen och fick till min stora glädje kockplats på världens vackraste kryssningsfartyg, Gripsholm. Det var inte lätt attt få anställning på just de båtarna. Mitt livs stora äventyr började. Mer än jag kunnat drömma om hemma i Finlands skogar där jag som barn sprang omkring i kortbyxor.
Ombord kämpade jag mig fram från morgon till kväll. Det var en erfarenhet att laga mat i ett fartygskök som gungade hela tiden, man fick lära sig att kuta snabbt efter sina soppgrytor och stå stadigt på benen. Atlantens vågor kan ibland vara höga som berg.
Alla dessa jobbarkompisar från olika länder och deras språk, kulturer och vanor. Också lilla jag från finska urskogen.
Jag tänkte att om de andra hade klarat sig så gör jag det med. Och det gjorde jag. Jag stannade på sjön nästan hela 1960-talet.
Så här efteråt tänker jag på allt som jag haft tur att få vara med om. Kanske beror det på mina föräldrar. Vi var fattiga i det lilla skogstorpet men man fick lära sig envishet och klara sig i det hårda livet som det var då. Men jag gjorde klart för mig redan från början att tillbaka till Finland kommer jag inte, mer än på besök någongång.
Jag har alltid förälskat mig i olika människor och olika länder, kalla det gärna anpassningsbarhet eller intresse. Men de finländska sångerna med sina mollbetonade melodier är vackra och väcker ungdomsminnen till liv.
Det gick inte lika bra för alla landsmän
Här i Sverige har jag fått bevittna alltför många gånger hur mina landsmän av hemlängtan och brist på anpassning tagit den sista utvägen för smärtlindring, Absolut Renat. Hemmet har bytts mot natthärbärgen under stadens broar och i portgångar, och att vakna bölande att ?kotimaani ompi suomi? ? Finland mitt fosterland är mig kärt ? tills polisen kommer och hämtar en till kurrans hotellrum. En alltför förekommande erfarenhet för oss restaurangarbetare. Jag tänker ofta på vad man skulle ha gjort annorlunda, för att kunna hjälpa sina medmänniskor. Alla behöver trygghet, kärlek och omsorg. Jag har försökt påverka så gott jag kunnat som aktiv i restaurangfacket, genom att väcka diskussion.
I Sverige finns möjligheten men man måste aktivera sig, och mer än vad det görs i politiken.
För egen del har jag inte annat att beklaga mig över än att ryggen har tagit stryk av alltför tungt arbete. Arbete fanns det gott om på den här tiden i Sverige. Jag har alltid trott att arbetsgivaren inte skulle klara sig utan mig, att jag var oersättlig. Jag har alltid släpat och stretat så snart något behövt mina tjänster. Restaurangyrket är intressant, men det slukar all ens energi och kraft ? man lär sig att ge järnet. Jag har dyrt fått lära mig att ryggen inte klarar allt för mycket slit. Politikerna och fackföreningarna måste förstå att de ska lyssna på den lilla människan. Samhället är vi alla, du och jag tillsammans. Tills den dagen kommer?kippis.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.