Som svenska har jag jobbat som städerska i Lord Nelson Hotel i Kanada i tre veckor. Då blir jag inkallad till kontoret. Mitt brott: Jag har satt min fot i lobbyn och faktiskt gått genom huvudentrén. Nu riskerar jag sparken.
Vi städerskor ska inte synas. Vi ska helst inte få ordentligt betalt. Vi står lägst i status, i en värld där hierarkin blomstrar ? år 2001.
Jag bestämde mig för att städa rum i ett av de flottaste hotellen i östra Nordamerika. Staden Halifax ligger på östkusten, norr om New York. Hotellet har tre och en halv stjärna, och är mäkta populärt bland piloter, affärsmän och inte minst filmstjärnor. Mässingen blänker överallt, och färgerna är kungligt purpur, guld och blått. Personalen i lobbyn ler och bär väskor. Receptionens uniformer ler de också, och hjälper. Men man ser inte skymten av en städerska. Om hon skulle sätta foten i lobbyn så sparkas hon.
? Det är hotellets standard, säger Scott, tillfällig chef när jag frågar varför jag inte får gå genom lobbyn. Om du inte tycker om det kanske du ska ta ett annat jobb. Jag tycker inte alls om din attityd, poängterar han med blixtrande blick.
Sen skickas jag hem.
Anställda kan väsnas i lobbyn
Jag stämmer träff med högste chefen Richard, två dagar senare. Han förklarar att standarden gäller all personal, även honom, och att man haft problem med anställda som vistats i lobbyn och ställt till oväsen. Därför får jag inte gå in där, hur finklädd, tyst och leende jag än må vara.
Fackets representant heter Nancy. Hon kan inte göra något för mig eller för att förbättra situationen. Det bara är så, menar hon. Ingen lyssnar på henne ändå. Hon är van. Hon är kvinna. I toppen sitter gubbarna.
När jag började på Lord Nelson, hotellet med 250 rum i centrala Halifax, lovades jag ett stadigt schema. Torsdag till måndag skulle det bli. När påsken kom blev det inga pass. Det var för lite gäster, inget att göra. Två timmar innan mitt pass är slut blir jag informerad: Du stannar hemma i morgon! Jag förlorar fyra arbetsdagar. Utan ersättning. Dag fem är min lediga dag. Då ringer telefonen: Du ska jobba i eftermiddag! Om du inte kommer in riskerar du sparken.
Kelly, Veronica, Amy och Anita städar rum. De blir hit och ditskuffade, hur som helst, som det passar företaget.
? Alla hatar det här stället, säger Anita. Jag hatar det. Det ska vara så fint och se hur vi behandlas. Som skit!
Städerskorna slutar hela tiden
Flickorna slutar hela tiden, säger fackets Nancy. Och det är inte konstigt. De blir med i facket först efter 90 dagar, innan dess kan företaget göra precis vad som helst med dem. Bara de som är tuffa som du orkar, skrattar hon och ser mig i ögonen.
Jag har inget att förlora. Men de andra behöver pengarna. Betalningen är 57 kronor i timmen före skatt. De enda som kan städa permanent är kvinnor som har arbetande män, och de gör det för extra fickpengar. Det går inte att leva på den lönen.
Irina har kvällsskiftet när jag är ledig. Nästa dag berättar hon att ingen har visat henne vilka uppgifter hon förväntas ha. Hon har till exempel inte städat toaletterna på andra entrén. Nu är det jag som får ta över ? de åtta toaletterna är grisigare än vanligt och gäster har klagat.
Varje dag blir det kakor kvar i piloternas rum, men de går först och främst till flickorna i reservationsavdelningen. Om det blir några kvar får vi. Vårt kafferum är i källaren och vi är längst ner i hierarkin. Det inte bara syns. Det känns i hjärtat.
Respekt är allt vi vill ha, säger Anita.
Flotta Lord Nelson i Halifax är fel plats att leta på. Om man är städerska.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.