I den här tidningen berättar vi om två medlemmar som har haft svårigheter att kämpa emot på arbetsmarknaden.
Josef Kjerr sköter telefonväxeln på det stora hotellet från sin rullstol. Arbetskamraterna tänker knappast på att han är handikappad. Han själv är full av livsglädje och framtidsplaner.
Viola var frisk och hade ett jobb. Men hon ramlade på jobbet och skadade ett knä. Då började en obarmhärtig utstötning från arbetsplatsen.
Av två enskilda människoöden kan man inte dra alltför långtgående slutsatser. Ändå finns det mycket tänkvärt i de två reportagen.
Josef fick polio som barn. Han har tränat hela sitt liv. Varje framsteg har varit just ett framsteg från en sämre situation.
Viola blev skadad som vuxen. Det hon tidigare kunde och orkade försvann. Olyckan gjorde henne sämre. Operationer misslyckades och försök till rehabilitering gjorde att värken tilltog.
Till det kommer det psykiska bemötandet. Viola hade varit frisk och fullt arbetsför, nu skulle hon tillbaka på samma arbetsplats, med begränsad arbetsförmåga.
? Jag kände att de ville bli av med mig, säger hon.
Båda är kritiska mot delar av vårdapparaten.
Josef har aldrig haft någon personlig assistent. Han lärde sig både att simma och att gå på kryckor trots att läkarna sa att det var omöjligt.
I dag känner han sig så gott som återställd från sjukdomen.
? Det enda är att jag inte kan gå, säger han.
Han blev bra bland annat för att han inte följde alla läkarråd.
Sen ville Ams-maskineriet stoppa in Josef i »åtgärder«.
Han kände sig motarbetad, han ville ju ha ett riktigt jobb. Ett hotelljobb i London blev vägen till ett riktigt jobb på den svenska arbetsmarknaden.
Viola med sitt onda knä kom tillbaka på halvtid i varumottagningen. Det var tungt och stressigt, varken knät eller självförtroendet höll. Ändå var det detta jobb hon fick efter rehabilitering, där både försäkringskassan, arbetsgivaren och facket hade varit med.
? Rehabiliteringen sattes in för sent. Hon tappade förtroendet för arbetsgivaren, säger kollegan, som skrivit ett examensarbete om hennes fall.
Min slutsats av dessa två medlemmars livsberättelse är denna: Ta vara på människans egen inneboende kraft. Låt den det gäller själv delta i beslutsprocessen. Det är förödande att känna sig utsatt för åtgärder som beslutas över huvudet på en.
Det finns också bra och dåliga arbetsplatser. Förhoppningsvis kommer det att gå bra för Viola hos en annan arbetsgivare. Men ganska säkert kommer fler att skadas och stötas ut från hennes gamla arbetsplats.
Josef är full av tillförsikt. Det kan även hans arbetsplats vara. Den arbetsplats som är bra för Josef i rullstol är bra även för alla andra anställda.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
