När fackföreningarna bildades i Sverige var det män i verkstäder, tryckerier och gruvor som började. Genom att industrins arbetare var så många och höll ihop kunde villkoren bli bättre för alla.
Sedan dess har fackföreningsrörelsen dominerats av de tunga, manligt dominerade industriförbunden. Så småningom organiserade sig även arbetarna i handel, restauranger, kommuner, sjukhus, i jordbruket och till slut även portvakter och hembiträden.
Facket har lyckats förbättra villkoren även för dem som har funnits i arbetsmarknadens utkant. Statare och lantarbetare. Dagmammor. Tidningsbud. Diskare. Sjömän. Alla har de allt eftersom fått mer normala arbetsvillkor, kontanta löner och kommit bort från det nästan feodala beroendet av arbetsgivaren som fanns förr.
Tanken med sammanhållningen var att dåliga villkor på ett håll lätt smittar av sig på andra delar av arbetsmarknaden. För att villkoren på hela arbetsmarknaden ska kunna vara rimliga får det inte finnas konkurrens från ?låglöneöar? eller från arbetslösa, som tvingas ta jobb till för låga löner.
Det var fackets strategi. Håller den ännu, och håller facken fast vid den?
I dag ser arbetsmarknaden och den fackliga bilden annorlunda ut, framför allt har villkoren blivit mycket bättre.
Tjänster är en större del av ekonomin än industrin, men industrins företrädare, både bland fack och företag, har haft svårt att smälta detta faktum. Offentlig sektor blir allt viktigare, även det svårsmält ibland. Och det är i den snabbt växande privata tjänstesektorn som de nya jobben kommer. På dataföretag och i restauranger. Om detta kan vi läsa om i ?Arbetsmarknadens frontlinje?, en rapport från LO (se sidorna 34-35).
LOs medlemmar i den privata tjänstesektorn finns i sex fackförbund: HRF, Handels, Transport, Fastighets, Musikerna och Målarna. För dem hopar sig problemen. Låga löner. Dålig utbildning. Osäkra anställningar. Mycket fiffel och svartjobb
På den andra sidan, högre upp i hierarkin, finns de bästa jobben på arbetsmarknaden, med bra löner, trygga anställningar och möjligheter till nya kunskaper. Med dessa fakta inför ögonen är det svårt att sjunga tjänstesektorns lov.
Industrijobben rationaliseras eller flyttas utomlands, ofta till låglöneländerna, och det har facken knappast kunnat påverka. Återstår därför att hålla den fackliga fronten på den inhemska arbetsmarknaden.
Men inom LO och de andra facken drar man åt andra håll. Industrins anställda och arbetsgivare gör upp för sig själva i sin sektor. I den offentliga sektorn pressas fack och anställda hårt av privatiseringar och så kallad konkurrensutsättning. Sämre villkor för de anställda är ofta det konkurrensmedel som gäller för dem som tar hem anbuden.
I den privata tjänstesektorn är facken svagare än inom industrin. Lönerna är lägre och medlemmarnas utbildning sämre. Omsättningen på anställda och på fackliga medlemmar är stor. Samtidigt är det denna del av ekonomin som växer. Här är det alltså särskilt viktigt att se till att facket kan försvara medlemmarna och kollektivavtalet.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.
