Jag har lite svårt att beröras av digitala sammankomster på samma sätt som av ett fysiskt demonstrationståg. Men det handlar ändå om samma fina sak: främlingar som enas kring frågor som betyder något.
För andra året fick första maj bli en digital historia. All heder till dem som såg till att det blev en högtidsdag trots allt.
Och förlåt – men det går ändå inte att jämföra med den äkta varan. För mig är demonstrationer verkliga högtidsstunder.
Främlingar som enas kring frågor som betyder något. Jag får alltid en tår i ögat av det. Lite som när en högoddsare vinner i en idrottstävling. Jag blir alltid djupt rörd av den äkta glädjen. Precis som den äkta glöden i ett demonstrationståg alltid slår an en sträng hos mig.
Jag är i princip uppvuxen med ett plakat nedstucket i sittsulkyn. När jag var tre år försökte vi stoppa en tennismatch i Båstad. När jag var åtta skulle vi stoppa kärnkraften. Några år senare tågade vi för att Sovjet skulle lämna Afghanistan i fred.
Ge dem utrymme och försök för allt i världen inte få dem att passa in i åldrande mallar.
Sedan blev jag så kallat ung vuxen. Det är en utmaning att engagera dem. Men ett bra tips är att låta dem komma till tals. Och lyssna! Det är framtiden som talar.
Ge dem utrymme och försök för allt i världen inte få dem att passa in i åldrande mallar. Så falnar inte glöden.
Vi vet att många har tagit sina första stapplande steg i arbetslivet på en restaurang, ett kafé eller ett hotell.
Hotellrevyn har pratat två av dem; Ernst Kirchsteiger som vårdar sin tid i branschen som vore det en av hans skapelser av det mer ömma slaget, och Dotter, som tycker sig ha haft stor användning av lärdomarna i sin nya karriär.
