Min lille son satt i timmar tålmodigt i en liten flyttlåda och lekte med sin blåa nalle.
Jag gick förbi lokalen där restaurangen låg. Samma restaurang där jag hade tillbringat många, många timmar, och flera månader av mitt liv. Den låg lite utanför stadens pulserande gator, nästan bortglömd men ändå inte. Trots det samlades invånarna där och åt fina luncher och middagar ganska ofta och ganska länge.
Att stå utanför lokalen var som att plötsligt göra en tidsresa. Det kändes som om det var i går som jag stod i köket timme efter timme och diskade. Jag hade min lille, då treåriga son med mig. Han var och är en sådan god och snäll kille. Han satt i timmar tålmodigt i en liten flyttlåda och lekte med sin blåa nalle som han hade fått av en snäll sjuksköterska vid namnet Kerstin. Vi var rädda små utvisningshotade och frusna flyktingar. Vi var inte ensamma då och det är vi inte nu heller.
Att utvisas tillbaka till Iran skulle innebära döden för oss. Restaurangen som jag och min son åkte till varje vardag från Boliden var ganska liten men mysig, inredd med små medel men ändå trevlig.
Det blev långa dagar, men jag var ändå glad att vi fick mat och lite pengar. Jag kommer ihåg att jag led inombords över att min lille son satt så länge bredvid mig i en flyttlåda, och hade dåligt samvete över hans enkla tillvaro. Jag hade flytt med honom över land och berg från förtryck och misshandel. För att kunna ge honom ett bättre liv och i stället hade han fått en flyttlåda på golvet, i en liten restaurang i kalla Västerbotten. Med en mamma som var ett nervvrak och vettskrämd för utvisning. Några år senare fick vi uppehållstillstånd. Jag skaffade mig svensk gymnasiekompetens, och så småningom kom jag in på universitetet i Stockholm. Dags att flytta. Jag packade ner mina saker i några begagnade flyttlådor, som låg tomma i vardagsrummet och väntade på att bli fyllda.
När jag stod där i köket som låg bredvid vardagsrummet och packade, hörde jag plötsligt ett litet glatt skratt, och en liten röst som ropade: »Mamma, mamma, kom nu!«
Min lille son satt i en av lådorna och hela hans barnansikte var ett stort leende. Han sa:
»Kolla mamma, jag hittade tillbaka till min magiska leklåda.«
Jag kommer att komma ihåg detta ögonblick resten av mitt liv. Samma låda som gav mig tårar, ångest, stor sorg och dåligt samvete var en magisk liten värld för min treåring.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.