Hur får de in pengar när gästerna blir mördade, uppätna eller skrämda till vansinne långt innan utcheckning?
Det finns vissa yrkesgrupper som ständigt baktalas på bio. Präster, till exempel, må vara praktiska vid både dop och djävulsutdrivning – men får annars finna sig i en trist roll som moraliserande tråkmåns. Samt, i Bergmanfilmer, barnmisshandlare. Och mimartister existerar på film bara för att hånas.
Men det finns faktiskt en grupp yrkesmänniskor som svartmålas på vita duken i ännu högre grad än både präster och mimare: hotellpersonal.
I synnerhet i rysare. Man blir lite upprörd – vem har sett en huvudperson checka in i en skräckfilm och sedan faktiskt lämna hotellet i ett stycke? Gäller även vandrarhem och pensionat.
Bates Motel i Hitchcocks Psycho är förstås urtypen för läskiga övernattningsalternativ på bio. Anthony Perkins var oförglömlig som den energiske receptionist/skarprättaren Norman, och efterföljarna i slashergenren blev många.
En titel som Motel Hell (1989) talar förstås sitt tydliga språk. De slarvigt rengjorda badrummen är ställets minsta problem, om man säger så. Gästerna inte bara mördas utan blir till skaffning i etablissemangets restaurang, trevligt. Inte vad man väntar sig på ett trestjärnigt ställe.
Då skulle jag nästan hellre bo på mysiga »Raven's Inn« i Horror Hotel (1960), drivet av satanister.
Stephen King, horrormästaren, har ett gott (eller kanske ont) öga till hemsökta hotell. I The Shining så bor forna gäster – huvudsakligen mördare och deras offer tycks det – kvar för evigt, och innan filmen är slut så har Jack Nicholson blivit en av dem. Även i den mer sentida King-rysaren 1408 lever gamla gangsters, självmördare och annat löst folk kvar i ett läskigt hotellrum.
Jag grips av oro. Spökar jag kanske själv på något gammalt Scandichotell och vet bara inte om det?
Och så har vi förstås de, nya slabbiga rysarna som exemplifieras av Hostel-filmerna. Där slaktas unga amerikaner på resa i Östeuropa – självklart på ett hostel.
Ja, hotell i skräckfilmer är märkliga på många sätt, inte minst om man bara betraktar dem som inkomstkällor. Hur fungerar en kommersiell verksamhet där man konsekvent utplånar kundkretsen? Knackigt, gissar jag. Och i dagens affärsklimat, där många resenärer kollar amatörrecensioner på TripAdvisor? Man drar öronen åt sig.
Mitt råd till morgondagens hotellpsykopater på bio: jobba lite mer medvetet på kundkontakten. Det betalar sig i längden.
Eller för att uttrycka det på att annat sätt: Blodsutgjutelse – men med förnuft!
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.