Häromdagen åkte jag till Sörmlands Grafiska i Katrineholm. Det är de som trycker Hotellrevyn varje månad. Resan dit från Stockholm tar cirka en timme och kostar drygt 500 kronor tur och retur. Samma dag berättar min kompis att hon ska åka på upptaktsresa med sitt jobb till London. De flyger med Ryanair för 795 kronor per person ? tur och retur! Motsvarande tripp med SJ kanske skulle ta en till Hallsberg. Det är absolut inget fel på Hallsberg, men perspektiven vittnar om att något är galet.
Hotell- och restaurangfacket har i sitt branschprogram poängterat att infrastrukturen har stor betydelse för turistnäringens utveckling. Det handlar mer om att göra järnvägen tillgänglig för många än att tåget ska efterlikna flyget, till exempel genom att hälsa alla ombord.
Statens järnvägars nye generaldirektör är en doldis som inte gärna offentliggör sina visioner. Han heter Daniel Johannesson och har profilerats i SJs flashiga reklamtidning Reslust. Det står att han kommer från den innovativa IT-branschen, men jag får snarare intrycket av att han har socialantropologiska ambitioner. Han delar nämligen in människosläktet i tre grupper:
1. privatresenärer som reser i andra klass till ordinarie pris
2. privatresenärer som reser i andra klass och som med hjälp av lite planering och Reslustkortet ( kostar 150 kronor om året) kan utnyttja SJs allra lägsta priser
3. affärsresenärer som är beredda att betala för hög komfort och service i första klass
Johannessons studie på tågfältet avslöjar en hel del om hans egen syn på resenärer. Hans favoriter är solklart grupp 1 och 3. Ordvalet ?utnyttja? om grupp 2 antyder att Johannesson tycker att den gruppen är lite besvärlig.
Mina egna studier av tågresenärerna skiljer sig från Johannessons. Jag har tre hypoteser, och det är fritt för vem som helst att pröva om de håller:
Första teorin: Alla som betalar ur egen ficka vill ha det lägsta priset.
Andra teorin: De som reser i andra klass och till ordinarie pris hade hellre betalat det röda eller rosa priset om det inte varit fullbokat. Den som inte är så road av risktagande undviker nog också det rödrosa priset, som ju innebär att man inte får pengarna tillbaka om man måste boka om.
Tredje teorin: Det är inte affärsresenärerna som är beredda att betala för komfort och service i andra klass. Det är företagen som är tvungna att betala för sina anställdas behov av hög komfort och service i första klass. När affärsresenärerna reser privat vill de också betala det lägsta priset. Fast mest troligt är det att de tar bilen eller bussen, vilka nästan alltid är billigare än tåget.
Låt oss fantisera om att Daniel Johannesson någon gång skulle välja bilen som färdmedel, exempelvis från Stockholm till Helsingborg. Då skulle han se hur Europas marknad sköter sina varutransporter. Han skulle tvingas köra om oändliga karavaner av tunga lastbilstransporter. Där, Johannesson, har du ytterligare en utmaning som ledare för Statens Järnvägar. Hoppa över de där förfiningarna i biljettsystemet som du spånar på. Mörkröda och ljusrosa biljetter är ingen bra idé.
Den här artikeln är från Hotellrevyns tidigare webbplats. Därför kan det till exempel saknas bilder eller finnas länkar som inte fungerar.