Arbetsgivarna oroas över personalbrist. Men i avtalsrörelsen verkade de inte vilja ge branschens anställda löneökningar som motsvarar det andra fått.
Det blev ingen strejk. I elfte timmen blev ett avtal klart. Då stod HRF:arna redo med färdiga strejkvaktscheman, nya strejkvästar och laddade till tänderna för att ta strid för bättre villkor.
Nu behövdes inte det, eftersom HRF:s förhandlare rodde hem ett avtal som verkar innehålla mycket av det facket krävde.
Låglönesatsning, omställningstid vid hyvling av tjänster och mer fokus på hotellstädarna är några exempel som måste ses som framgångar för facket.
Däremot nådde man inte ända fram i frågan om hyvlingen. HRF hade krävt turordningsregler, som i lagen om anställningsskydd. Men där blev det stopp – arbetsgivarna kan fortsätta att välja vem som ska få sin tjänst hyvlad.
Ett annat minus är att minimilönerna för dem med kortast erfarenhet höjs mindre än för andra. Det är något som Visita är nöjda med, eftersom de hävdar att ingångslönerna är för höga. HRF ville att erfarenhet ska premieras, men frågan är om det här var lösningen man önskade.
Att det skulle krävas hot om strejk för att få ett avtal är egentligen sorgligt. Det handlar ju om en bransch som har enorma problem att rekrytera och behålla personal. Att arbetsgivarna inte frivilligt ville gå med på att ge dem löneökningar som motsvarar det andra fått är inte okej.
Fint att se det stöd och sympati som HRF fick från andra LO-förbund.
Däremot var det fint att se det stöd och sympati som HRF fick från andra LO-förbund. Det var som hämtat ur skriften Hvarför bildas fackföreningar? som gavs ut 1907: »Äfvenså bör det ena fackets arbetare hjälpa det andra för att göra de olika organisationerna starka, i motsatt fall kan det ena yrket draga det andra med sig utför.«
