Svår väg mot ett tryggt liv i Sverige
Tseegii Byambadorj städar på Hotel C i Stockholm. Foto: Elis Hoffman
arbetskraftsmigration

Svår väg mot ett tryggt liv i Sverige

De jobbar hårt och blir ofta lurade av arbetsgivare som utnyttjar deras utsatta position. Det är en kamp att vara arbetskraftsinvandrare i hotell- och restaurang­branschen, berättar hotellstäderskan Tseegii Byambadorj.

Det var en dag den kalla sommaren 2012. Sushi­restaurangen där Tserenkhuu Byambadorj arbetade sedan något år tillbaka hade sommarstängt, så hon var ledig.
Bland posten på hallmattan låg ett brev från Migrationsverket. Innehållet gav henne en kalldusch: hennes arbetsplats hade gått i konkurs. Ägaren hade meddelat myndigheterna men inte henne. Om tre månader skulle Tserenkhuu inte längre ha tillstånd att vara i Sverige.
– Det kom som en chock. Det enda jag visste var att jag behövde hitta ett nytt jobb snabbt.

Det var långt ifrån första gången Tseegii, som hon oftast kallas, blev illa behandlad av arbetsgivare i Sverige. Första gången hon kom hit var år 2004, fast besluten att skapa ett bättre liv för sig och sin son Murun.
Livet i deras hemland Mongoliet var okej, men hårt. Trots att Tseegii läst på högskola och hade ett bra jobb, räckte pengarna knappt.
Det första jobbet hon fick i Sverige var på en wokrestaurang. Där lagade hon mat och skurade toaletter för 5 000 kronor i månaden – kontant. Inte sällan skrek ägaren åt henne. När Tseegii fick nog och ville sluta erbjöd han en löneförhöjning på 2 000 kronor. Hon slutade.

Senare fick hon anställning på en städfirma som städade på fina hotell. Arbetet var bättre, men även här fick hon lönen i kontanter. När en av kollegorna till slut ringde till Skatte­verket, visade det sig att firman aldrig betalat arbets­givaravgifter för någon av dem. Då reste Tseegii tillbaka till Mongoliet.
– Jag orkade inte mer. Jag var så arg över att bli utnyttjad. Det var inte värt det, säger hon.

Tseegii Byambadorj. Foto: Elis Hoffman

Tillbaka till den där kyliga sommardagen 2012. Tseegii tänkte inte åka tillbaka till Mongoliet igen, det visste hon. Murun hade börjat skolan och trivdes, och dottern Anujin hade fått plats på förskolan.
Men om Tseegii inte fick ett nytt jobb snabbt skulle de inte ha något val.
– Jag vill inte tänka på den perioden. Det var hemskt, säger hon och skakar på huvudet.

Vi sitter vid köksbordet hemma i lägenheten i Norsborg. Eftermiddagssolen släpar sig in genom fönstret. Anujin, nu sju år, bläddrar i en kalender med hundbilder samtidigt som hon tuggar långsamt på en kaka. Tseegii har bytt pass med en kollega och är ledig från jobbet som städerska på Hotel C Stockholm inne i city, så Anujin slipper fritids i dag.
Tseegii strålar när hon berättar om hur hon fick sitt nuvarande jobb. När tiden höll på att rinna ut för familjen ringde telefonen. Det var från ett av hotellen hon städat på genom städfirman. De hade tagit tillbaka städet i egen regi, och de ville ha Tseegii.
– De hade letat efter mig. Det var helt fantastiskt, säger hon och ler ett brett leende.

Men trots att hotellet erbjöd henne en fast tjänst med avtalsenlig lön, fick Tseegii avslag på sin ansökan om arbetstillstånd.
Migrationsverket hänvisade till att hennes tidigare arbetsgivare gjort fel. Plötsligt hängde familjens framtid i Sverige på en skör tråd igen.
Tseegii drog i alla kontakter hon hade, och fick till slut tag på en jurist som hjälpte henne att överklaga. Och så, förra året fick Tseegii besked om att de får stanna. I två år i alla fall.
– Det var en sådan lättnad. Jag var så stressad och jag kunde inte säga något till barnen. Jag var tvungen att hålla fasaden inför dem, säger hon och stryker Anujin över håret.

I dag lever familjen ett på ytan vanligt liv. Tseegii jobbar och barnen går i skolan, har vänner och fritidsaktiviteter. Men de vet att allt kan ändras i ett slag.
Nästa år ska Tseegii ansöka om förlängning av arbetstillståndet. Om det beviljas eller inte beror bland annat på om hon tjänat tillräckligt för att försörja sig – minst 13 000 kronor i månaden före skatt. Det klarar hon om hon arbetar alla sina pass. Tseegii har inte råd att vara sjuk.

Jag insåg hur orättvist jag och andra i min situation behandlas.

– Med karensdagen förlorar jag 600 kronor, det är för mycket pengar. Så om jag känner mig dålig måste jag byta pass. Jag tycker inte att det är rätt, vi är också människor av kött och blod.
Hon får även vara försiktig med andra saker som tillfälligt sänker inkomsten, som fackligt arbete. Tseegii gick med i Hotell- och restaurangfacket när hon blev anställd på hotellet. Först handlade det om trygghet, men sedan började hon fundera över systemet.
– Jag insåg hur orättvist jag och andra i min situation behandlas. Jag har blivit lurad så många gånger, av olika arbetsgivare. Vi som kommer hit är glada och tacksamma över att få ett jobb. Vi ifrågasätter inte eftersom vi är rädda att förlora jobbet.

Arbetstillstånd i branschen

  • 12 526 nya arbetstillstånd beviljades 2016. De vanligaste yrkena var it-arkitekter, systemutvecklare och bärplockare.
  • 1 180 arbetstillstånd rörde kockar, kallskänkor, snabbmatspersonal, restaurangbiträden eller städare.
  • 497 bransch­anställda fick ansökningar om förlängda arbetstillstånd bedömda under 2016. Fyra av tio fick avslag.
  • 103 personer beviljades förra året uppehålls­tillstånd efter att ha haft arbets­tillstånd i branschen.

Hennes dröm är att hålla fackliga kurser på mongoliska för att hjälpa sina landsmän. Tseegii har lärt sig att många arbetsgivare gärna utnyttjar arbetskraftsinvandrares utsatta position, om de kan.
Hon har otaliga historier: om städerskan som aldrig var ledig, men åkte ut för att arbetsgivaren betalat för låg lön. Om kallskänkan som utvisades efter att arbetsgivaren betalat försäkringar för alla – utom för henne.
– Arbetsgivarna vet att om de inte sköter sig, så straffar Migrationsverket oss. Många har varit här i fem–sex år och betalat skatt hela tiden. Det spelar ingen roll. Visst, vi har själva valt att vara här och det är klart att vi ska bidra, men det kan inte vara fritt fram för arbetsgivarna att göra vad som helst.

Nu sitter Tseegii stilla i båten. Om hon får sitt arbetstillstånd förlängt nästa år väntar ytterligare två år innan familjen kan ansöka om permanent uppehållstillstånd.
Att tvingas rycka upp barnen och flytta tillbaka till Mongoliet vill hon inte ens tänka på.
– Min dotter är född här. Det är för barnens skull som jag kämpar. Det här är deras land nu. Jag måste tro att det kommer att gå bra.

Fråga om jobbet.
119
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- & Restaurangbranschen.

Varje vecka. Direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.