”Att prata gör mig starkare”
Att jobba i den sociala servicebranschen kan vara både jobbigt och skönt när man lever med psykisk ohälsa, säger Gabriella. Foto: Jonatan Stålhös
Porträttet Gabriella Kryssbo

”Att prata gör mig starkare”

Bartendern och HRF:aren Gabriella Kryssbo vill få fler att prata om psykisk ohälsa. Hon vet hur det är att må skit, men inte våga berätta för någon. Och hur det är när ingen riktigt vågar fråga.

Vissa dagar fylls Gabriella Kryssbo av en överväldigande känsla av att allt är precis som det ska vara. Hon beskriver det som genuin, verklig glädje.
– Det är svårt att förklara, det är något som bara fyller hela kroppen. Det är som om någon hade plockat bort lite liv ur mig, och nu har jag fått tillbaka det, säger hon.
Vi sitter på ett av Umeås två Espresso house-kaféer. Utanför lyser solen som på en högsommardag. Gabriella ska snart gå till jobbet som bartender på O’Learys, ett stenkast härifrån.

Men först ska vi prata om de andra dagarna, då livet känns tungt. Nu för tiden är de mer ovanliga än vanliga, men för fem år sedan var läget ett annat.
Gabriella hade nyligen flyttat till Umeå från sin småländska småstad för att plugga. Livet fylldes snabbt av plugg, träning, kåraktiviteter – och ångest.
– Jag bara körde på, gjorde alldeles för mycket saker. Det gick i 180 hela tiden. Tänkte inte och lyssnade inte. Varken på kroppen eller hjärnan. Man var som en maskin utan bromsar.

Sedan tog det tvärstopp. Det var sommaren 2013. Gabriella hade fått sommarjobb, men hela hennes kropp skrek nej till att gå dit. I stället, säger hon, tog hon en intox. En överdos av tabletter. Sedan ringde hon själv efter ambulans.
– Allt för att få en »ursäkt«, för att slippa. Jag vågade inte säga hur jag mådde, utan skapade mig en ursäkt att inte komma. I efterhand förstår jag hur dåligt jag faktiskt mådde. Den sommaren låg jag inlagd på psykiatrin. Det var väl egentligen där den här resan började, säger hon.

Gabriella Kryssbo. Foto: Jonatan Stålhös

Det var inte Gabriellas första resa, under en stor del av tonåren kämpade hon mot anorexia. När hon kom till Umeå hade hon i stort sett vunnit kampen. Men hon tror att när anorexian försvann, så dök någonting annat upp.
– Jag tror att jag hela tiden hade haft en depression som låg där under. Och när anorexian försvann kom depressionen fram, tillsammans med utmattningen. Jag fick ett självskadebeteende också, jag började skära mig, säger hon.

Efter överdosen började Gabriella träffa en psykolog. Det var egentligen första gången hon satt ner och pratade om hur hon mådde. Varken familjen eller vännerna visste på riktigt.
Gabriella säger att hon alltid har haft svårt att be om hjälp, hon har velat klara sig själv.
– Jag har haft höga krav på mig och inte velat visa mig svag. Vissa dagar orkade jag inte ens gå upp ur sängen. Duscha var jobbigt, gå till köket och hämta vatten var jobbigt. Att be om hjälp var skitjobbigt. Men det är något jag ångrar i dag, att jag inte bad om hjälp.

Ett brutet ben hade varit enklare. Benet är av. Alla ser det.

Det är också få personer som på allvar försökt ta reda på hur hon har mått. Gabriella tror att många är rädda för att fråga om psykisk ohälsa eftersom ämnet är så svårt att greppa.
– Ett brutet ben hade varit enklare. Benet är av. Alla ser det. Det är fakta. Men när folk säger: »Jag mår dåligt, jag har ångest, jag är deprimerad«, då är det svårt att förstå. Det är också så svårt för folk att förstå att man inte klarar av de basala sakerna i livet, som att äta, duscha och kliva upp ur sängen. Det är så tabubelagt.
Varför tror du att det är så tabubelagt?
– Jag tror att det är många faktorer som spelar in. En del är nog normen i dag, att vi ska lyckas pussla ihop allt; jobb, partners, familjeliv, vänner, karriär, träning, att resa. Vi ställer så höga krav på oss att det är svårt, nästan omöjligt, att leva upp till dem. Att må dåligt passar inte in där. Vi har inte tid att känna efter, utan kör på för att hinna med allt.

”Våga be om hjälp”

Gabriellas råd till den som mår psykiskt dåligt:

  • Prata om det och våga be om hjälp. Det är det viktigaste. Om man inte gör det kommer det till slut att äta upp en inifrån.
  • Kom ihåg att det blir bättre. Det är verkligen så. Vägen dit kommer att vara skitjobbig.
  • Du kommer att lära dig saker om dig själv som du kanske inte visste, eller som du inte ville veta. Men det är värt det.

Som en del i terapiarbetet var Gabriella tvungen att lätta på sina egna krav.
Ett sätt var att hoppa av masterutbildningen i idrottsmedicin, som hon påbörjat, och hoppa på en bartenderutbildning.
– Jag kände att jag behövde göra något helt annat. Jag tänkte att antingen blir det här något jag vill jobba med ett tag, eller så blir det fyra jäkligt roliga veckor. Men jag är jätteglad att jag gjorde det, säger hon.
Ganska snart efter utbildningen blev hon erbjuden en fast tjänst i baren på O’Learys. Hon tog den.

I samma veva öppnade sig en annan möjlighet. Gabriella blev erbjuden att blogga om psykisk ohälsa på en sajt som riktade sig till unga vuxna.
– Det var jättekul. Det är jäkligt viktigt att prata om det. Ju mer man håller det inom sig, desto mer tabu blir det. Jag märker att ju mer jag pratar om det, desto mindre värde lägger jag i det. Det blir mindre och mindre tabu och jag känner mig tryggare i mig själv. Kan jag hjälpa någon annan genom mina erfarenheter så blir jag jätteglad.

Bloggen gav också Gabriella möjlighet att reflektera över sina upplevelser. Och att dela dem med sina nära. Än i dag vet hennes familj inte allt om de tuffa åren. Efter överdosen skickade hon ett mejl till sina föräldrar, på uppmaning av en läkare. De satte sig på ett flyg till Umeå, men Gabriella höll dem medvetet från det riktigt svarta och har gjort så sedan dess. Men det börjar bli dags att berätta, säger hon.
– Jag sa att jag berättar när jag är redo, och jag börjar bli det nu. De måste ha massvis med frågor som de inte har fått svar på. Jag kanske kan svara på dem nu när jag börjat känna mig bättre och har fått ett nytt perspektiv på situationen.

Det senaste året har de dåliga dagarna kommit alltmer sällan. Men det händer fortfarande.
– Det kommer i små skov. För ett tag sedan var jag halvdeppig i ett par veckor. Men skillnaden är att jag har lärt mig se tecknen mycket tidigare, jag märker tydligare när jag måste släppa eller hoppa över något.
Oftast känns det bättre när hon har kommit till jobbet på O’Learys och kommit i gång lite. Att jobba i den sociala servicebranschen kan vara både jobbigt och skönt när man lever med psykisk ohälsa, säger Gabriella.
– När jag mådde som sämst då hade det varit skönt. Då hade jag inte tänkt, utan bara kört på autopilot och satt på mig en mask. Nu när jag har kommit ur det och masken nästan är borta, då är det mer krävande. Men det är också skönt att det är så, säger hon.

Det är väldigt skönt att slippa dölja sina känslor.

Om hon har en dålig dag, så berättar hon det för kollegorna på restaurangen och ibland även för stammisarna.
– Jag säger till dem att jag är lite bitter i dag, man får lov att vara det. Det är väldigt skönt att slippa dölja sina känslor.
Hur mycket vet dina kollegor om hur du har haft det?
– Lite smått på ytan, tror jag. Jag tror egentligen inte att de vet särskilt mycket.
Vill du att de ska veta?
– Det är bra att några vet. De som man står närmast. Om någon skulle må dåligt på jobbet så vet man varför. Annars är det risk att det blir en norm där du ska vara glad varenda dag, hela tiden. Eller att man får en tuff jargong där folk inte vågar prata om saker. Det bästa är att stå för sin situation även på jobbet, stå stolt och säga: nu mår jag så här.

I dag lever Gabriella ett lugnare liv. Hon arbetar lagom, sover mer och tar hand om sig själv. På många sätt mår hon bättre nu än vad hon gjorde före kraschen, säger hon.
– Jag är lugnare och tryggare nu. Jag har börjat hitta mig själv, i allt från vad jag gillar för kläder och vad jag tycker om saker. Att jag kan prata om min psykiska ohälsa gör mig starkare. Det har liksom inte bitit mig.
På sätt och vis är hon faktiskt glad för de tuffa åren, säger Gabriella.
– Det är klart, man vill ju aldrig må skit. Men om jag inte hade gjort det så hade jag aldrig lärt mig så mycket om mig själv och om människor i allmänhet. Jag ångrar inte den här tiden, för vem hade jag varit annars?

Tre råd till kollegor och vänner

  • Våga fråga om du misstänker att någon mår dåligt. Visa att du är beredd att lyssna.
  • Om personen inte vill prata – visa att hen kan komma till dig om hen ångrar sig.
  • Fråga igen och igen, utan att tjata. Till slut kanske hen vill prata.

Den nya orken har fått Gabriella att börja fundera på sådant som hon inte ens orkat tänka på förut, som kärlek och karriär.
– Det är saker som jag har prioriterat bort de senaste åren. Det känns jättespännande att se vart det leder. Jag skulle vilja ta upp skrivandet och kanske jobba utomlands så småningom. Det känns som om allt är möjligt just nu.
Den närmaste planen är en flytt till västkusten. Förmodligen blir det ett jobb i branschen även där.

I övrigt, säger Gabriella, vill hon bara leva.
– Det är klyschigt, jag vet. Men tidigare när jag har sagt att jag ska leva livet, så har det bara varit ord. Jag har inte känt någonting. Nu vill jag känna på hur det känns att leva på riktigt.

Fråga om jobbet.
127
Vanliga frågor besvarade om allt från arbetslöshet till matavdrag.

Nyheter från Hotell- & Restaurangbranschen.

Varje vecka. Direkt i din inbox. Hotellrevyns nyhetsbrev.