Lycklig och insnöad
i Glommersträsk

Jag skriver dessa rader medan jag och min familj sitter insnöade i vår lilla stuga i Glommersträsk utanför Arvidsjaur. Stormen gör att alla tåg mot Stockholm är inställda. Men förseningen känns plötsligt mindre viktig när jag blickar ut genom fönstret. Utsikten är sagolikt vacker.
Att fira jul i Glommers har mer ­eller mindre blivit en tradition för mig. 1993, när jag levde som utvisnings­hotad flykting i grannbyn Jörn med min då fyraåriga pojke, drömde jag om ett hem, ett arbete och mat på bordet.
Rätten att finnas till, rätten att söka vård, till exempel när mitt barn fick vattkoppor. Jag kommer ihåg att jag hörde av mig till min mor för att fråga om jag själv hade haft vattkoppor. Men mor kunde inte komma ihåg det och sade att vi var så många barn och att hon förträngt våra sjukdomar och att hon var glad över att vi alla levde. Dagen efter vårt samtal vaknade jag med röda prickar över hela min kropp och såg ut som en pizza.

Jag ler medan jag tittar ut genom fönstret och ser mina pojkar och min man fara på skidor hem till stugan och middagen. Mitt hjärta värms av tacksamhet över vårt liv i dag. Vilken resa det har varit. Så många prövningar, så många tårar och hungriga, kalla nätter. Tänk att vi fick vara fattigast just då, när vi trodde vi hade kommit fram och lämnat kriget bakom oss. Tänk att vi just i vackra Sverige skulle uppleva den riktiga utsatt­heten som papperslösa och utvisningshotade.

Killarna kliver in i stugan och säger att de är hungriga. Kvällsmaten består av linssoppa till mig och min man. Till det äter vi hans underbara nybakade bröd. Ett bonus som följer med automatiskt när man gifter sig med en kock.
Men mina pojkar är, till skillnad från mig och min man som gärna äter veggiemat, ett par riktiga T-Rex. De skriker efter mormors köttgryta, kyckling och lammkebab. Att laga mat för många människor med olika viljor är ingen lätt match.
Jag och min make går dessutom i väntans tider. Och en sak är säker: att jag knappast bär på en bebis som kommer att välja att bli vegetarian. Till min fasa upptäckte jag att jag till middagen och utan att tänka mig för, hade lagt en stor bit julskinka på min tallrik. Jag tog bort den och sade att det måste vara bebisen som så gärna vill smaka. Vi skrattade gott. Själv är jag så nyfiken på om jag bär på en grön bebis eller en köttätande T-Rex. Det som är bra är att vad den än väljer att äta, så kan pappa kocken lätt ordna det. Men jag kommer att fortsätta tjata om vikten av att äta veggie.