Vreden under Jenny Wrangborgs högläsningar som recensenterna talar om märks det inte så mycket av när vi möts på ett fik. Mackorna granskar hon med sina kallskänksögon, tyst och omsorgsfullt. Så nickar hon gillande och pekar på en baguette med skinka och ost.
- Egentligen är jag blyg och lite konflikträdd också. Helst skulle jag vilja slippa både scen och konflikter. Men samtidigt upplever jag skitsamhället varje dag och måste förhålla mig till det. Och jag får enorm kraft av att direktförmedla det jag tycker till folk.

Känslan av att befinna sig på ett slutande plan infinner sig tidigt. Mamma är psykolog, pappa ingenjör. Så blir pappa arbetslös. Jenny är sju år.
- Vi gjorde en klassresa neråt. Det var tydligt att jag hade andra förutsättningar än mina skolkamrater. Bilen vi hade råd med var sliten, vi körde den tills den gick sönder. Pengarna räckte inte alltid till klassresan eller till träningsoverallen i Kristianstads FF. Det blev tydligt för mig vilka klasskillnader som fanns. 
   Så börjar 14-åriga Jenny att skriva. I hemlighet, eftersom hon i början tycker att det är fjantigt att skriva. En av hennes första dikter kritiserar USA:s dåvarande president Bill Clinton för dennes makt att bestämma över andras liv.
- Jag var upprörd redan då, det var jag, säger hon och skrattar mjukt.

Två år senare ansluter hon sig till Ung vänster. Så småningom medverkar hon i två antologier. Det ger nästan inga pengar. Efter ströjobb som kafébiträde – det är då som hon går med i HRF – går hon kallskänksutbildning.
   Det enda hon drömmer om är ett fast jobb på ett trevligt ställe. Och, 2007, två år efter det första kallskänksjobbet har hon tur. Det är ingen fast anställning, men ändå lovande. Både arbetsuppgifterna och kamraterna tycker hon om och hon blir snabbt vald till platsombud. Hennes hjärtefråga är övertidsersättningen.
   Hon stortrivs fram till den dagen hon blir inkallad av chefen. Inne på kontoret blir det frontalkrock med "skitsamhället". Hon får höra att hon är negativ, att det inte längre finns något jobb åt henne.
- Jag blev förkrossad. Och väldigt arg. Allt vi hade krävt är bara det vi hade rätt till enligt kollektivavtalet.
   Alternativet att gräva ner stridsyxan och inordna sig i skitsamhället har aldrig föresvävat henne.
- Det var ett solklart fall. Jag visste att jag hade rätten på min sida. Att vända andra kinden till är inte min melodi. Jag tror att vi förkvävs som människor om vi gör det. Då får vi det aldrig bättre.

Samtidigt som hon drabbas av arbetslöshet och i praktiken svartlistning i Göteborg, kommer hon ut som arbetarpoet. Vreden räcker också till en egen blogg. En dag hör en av läsarna, en kock, av sig med ett jobberbjudande i Stockholm.
   I huvudstaden fortsätter hon med sina dikter. Eftersom hon tycker att poesi för det mesta låter  fjantigt, för abstrakt och högtravande, bestämmer hon sig för en egen stil. Många dikter plitas ner i hennes lilla svarta anteckningsblock direkt efter jobbet, i tunnelbanan.
- Poesi ska vara jordnära och handla om det som är nära oss. Eftersom mycket av mina dikter handlar om jobbet blir det mycket kallskänka i texten. Som det är i dag syns knappt arbetarna  i media. Med mina dikter vill jag synliggöra och förändra verkligheten. Jag vill att folk ska reagera på det jag skriver.

Det är så mycket hon vill förändra. På sitt nuvarande halvtidsvikariat i skolköket räcker tiden inte till något extra utöver att skära upp grönsaker och sköta disken. Drömmen är att hinna med det lilla extra som kan göra gästerna glada (och henne stolt), om att konstnärligt lägga upp en räkmacka, om att tillsammans med kocken lära sig mer om matlagning. Och, om hon ändå får lov att drömma:
- Jag hoppas att få råd till att periodvis bara skriva. Då skulle jag få mycket gjort. Men jag har en sådan kärlek till mitt jobb så jag tror att jag alltid förblir kallskänka.