I går åkte jag till Woodstock för att träffa mina vänner som bor och arbetar med sin musik och konst där. För att komma till mina vänner skulle jag ta Woodstockbussen från Port Authority. Jag tog mig tidigt ner till busstationen, väl medveten om att jag som innehavare av världens sämsta lokalsinne var i behov av gott om tid för att kunna orientera mig. Jag kom hela två timmar för tidigt, och märkligt nog hittade jag både busshållplatsen och rätt gate på fem minuter. Plötsligt hade jag gott om tid att se mig om på denna gigantiska station som utgör start- eller slutpunkten för oräkneliga resor inom New York. Till min fasa upptäckte jag stora mängder hemlösa kvinnor och barn, som skakande av kyla släpade på stora påsar med alla sina tillhörigheter. Bland dessa fanns både gamla och unga män. Säkert nittionio ­procent av dem var afroamerikaner.

Jag tog ut pengar och delade ut denna enda hjälp jag kunde ge, till några familjer med barn. En äldre dam vägrade ta emot dollarsedeln jag erbjöd henne, däremot frågade hon mig om jag kunde bjuda henne på en stadig frukost och göra henne sällskap. Eftersom jag hade gott om tid tackade jag ja. Hon lyfte upp sina tunga påsar fulla med trasor och all slags bråte, och sa att hon visste en deli som ägdes av en snäll kvinna, där hemlösa kan värma sig och få en bit mat då och då.
När vi satt oss ned började Lilly att berätta om sitt svåra liv och om sina barn som hon hade förlorat till staten. Jag grät. Hennes gröna ögon lyste upp av mitt intresse för henne, och hon pratade mycket bra engelska. Du kanske tänker att det är ju självklart, hon är ju amerikan, men i New York behärskar långt ifrån alla engelska. Det är som att åka till Rinkeby eller Rosengård och förvänta sig att äldre invandrare ska kunna perfekt svenska.

Jag kunde inte släppa tanken på Lilly. Ont i hela kroppen och ingenstans att ta vägen, ingen vård att få och ingen som bryr sig om henne förutom den underbara restaurangägarinnan och i bästa fall en handfull andra människor med öppna hjärtan. Jag tänkte också på Sverige och på alla våra hemlösa i denna kalla tid, kall även på det mänskliga planet. Vi vill inte att Sverige ska bli en dålig kopia av Amerika. Välfärdssamhället måste byggas upp på nytt. Ett stort tack till alla restaurang­ägare som delar med sig till de fattiga, var än i världen de befinner sig. Jag hoppas att ni snart får mer hjälp att hjälpa allas våra medmänniskor.