Det finns förebilder. Vladimir Nabokov, författaren, bodde på Palace Hotel i Montreux i 17 år. Så går det om man skriver en skandalbok som Lolita, och royaltycheckarna strömmar in i decennier.
Cary Grant levde i åratal i Warwick Hotel, Manhattan, i presidentsviten. Coco Chanel å sin sida bodde på Ritz i Paris i över trettio år.
Ni hör ju. Alla mina exempel kommer från det förflutna. Min fantasi om att göra ett hotell till fast adress handlar nog om att vilja resa i tiden, till när världen och dess hotell var helt annorlunda. Och även då var det ju mest rika knösar som kunde förverkliga drömmen.
Det finns faktiskt mer sentida permanenta hotellgäster. Chateau Marmont i Los Angeles har haft både Robert DeNiro och Keanu Reeves som fleråriga inneboende. Inga fattiglappar de heller, men de är åtminstone i livet.

Och bara tanken! Ständig tillgång till hotellrestaurang med frukost, med bar och med rumservice. Varje dag någon som städar rummet. Men mest av allt – mytvärdet. Vilka spännande resenärer checkar in i dag? Konstnärer, miljonärer, spioner? Och får det vara en dry martini?
Återigen, jag inser att min bild av hotellboende kan vara en smula orealistisk. Men jag släpper den inte. Kanske är drömmen en yrkesskada: folk som skriver, både journalister och författare, är i allmänhet löst folk. Thomas Mann skrev Döden i Venedig på Hotel Des Bains. Den mest sofistikerade av alla kvicka brittiska komedier, Private Lives, skrevs av Noël Coward på Hotel Cathay i Shanghai. Jag föreställer mig att han gjorde avbrott för cocktailtimmen.

Efter äktenskapet med Marilyn Monroe flyttade ­Arthur Miller till Chelsea Hotel i New York. Där har även legender som Mark Twain och Tennessee ­Williams bott, och sen 1960-talet har det en tung ­bohemstämpel. Här filmade Andy Warhol, här greps Sid Vicious för mordet på Nancy Spungen. Här mötte Leonard Cohen Janice Joplin och skrev en sång om det. Men i dag bråkas det om Chelsea Hotel. Nya ägare vill lyxsanera, och bli av med de sista permanenta gästerna. Tiden går.
Howard Hughes, miljardären, slutade sina dagar som skräckslagen och isolerad, en frivillig fånge i sitt hotell The Sands i Las Vegas. Jag är varken stenrik eller paranoid men tar det ändå som ett tecken: vissa drömmar bör förbli drömmar.