Hon tar baren på allvar

Den bästa bartendern är han som jobbar hårt och inte har tid att tävla, säger Josephine. Bild: Elis Hoffman

Det har varit ett par hektiska månader för Josephine Sondlo. I april vann hon Cocktailkampen tillsammans med kollegan Madeleine Rapp, i maj ­började hon nytt jobb på nya krogen ­Svartengrens och några dagar senare drog hon på inspirationsresa till New York. Men fullt schema passar Josephine.
– Jag är rastlös. Jag vill ha nya utmaningar hela tiden. Och så är jag ganska impulsiv.
Ett talande exempel på detta var när hon i våras sade upp sig från prestigebaren Kåken, utan någon egentlig plan.
– Jag bestämde mig på väg till jobbet. Det var dags att gå vidare. Jag har inte tid att oroa mig. Blir det fel så har jag ändå lärt mig något, säger hon och rycker på axlarna.
Men denna gång blev det helt rätt. Teamet bakom Svartengrens fångade upp henne, och när portarna succéartat slogs upp i början av maj fanns Josephine där. Nu känns det som om alla vill ha en bit av Josephine. Hon har gjort reklam för Adidas, drinkrecept till Gourmet och i DN:s nöjesbilaga beskrevs hon »cocktailprinsessan«.

Men vi tar det från början. Det var egentligen högst osannolikt att Josephine skulle hamna här. Mat- och dryckintresse, visst, men krogjobb var ett stort no-no.
– Aldrig i livet att jag skulle bli en krogis! De är äckliga och alkade, tänkte jag förr. Lite så är det ju, men många är också ­fantastiska människor.
Vägen in gick genom hennes syster som fixade ett jobb som diskplockare på Berns. Hon beskriver det som en bra skola med många grymma förebilder. Själv hann hon avancera till cocktailservitris innan det var dags att röra på sig. Det dröjde sedan ett par år och ytterligare ett par arbetsplatser innan hon »blev bartender på riktigt«.
– Det var inte förrän jag kom till Kåken som jag fattade grejen. Det var där jag lärde mig att få balans i drinkarna.
Det kan låta som självklarhet, men så är det inte, suckar Jose­phine.
– Tyvärr finns det många dåliga bartendrar. Och det som är konstigt är att gästerna köper det! Ingen krog skulle gå runt på att servera dålig mat.

För den som inte förstått det så tar Josephine sitt arbete på största allvar. Därför upprör det henne att tävlingar som ­bartender-SM inte håller klass.
– Det skjuter oss i foten, alla vi som vill att bartenderyrket ska utvecklas. Då är det fel att belöna Kos-bartendrar med alldeles för mycket sourmix i drinkarna.
Josephine vet vad hon pratar om. I mars var hon med som domare i just bartender-SM. Men egentligen är tävlingar inte ett bra sätt att utse vem som är den bästa bartendern, tycker hon.
– Du blir tagen ur ditt sammanhang, det visar ingenting. Den bästa bartendern är han som jobbar sex dagar i veckan och inte har tid att tävla. Dessutom handlar bartenderyrket om mycket mer om än drinkar, säger hon och fortsätter:
– När kvällen är slut kommer du inte att minnas hur den där drinken smakade, men du kommer att minnas den där sjukt trevliga bartendern.

Under våren har Josephine utöver jobbet läst socialpsykologi. Inte för att hon vill byta bransch och inte för högskolepoängen, utan för att få intellektuell stimulans.
– Jag älskar att jobba i baren, men jag är en funderande typ. Gillar att läsa och älskar matte. Jag kände ett tag att det var lite mycket krog och lite för lite hjärna.
Valet av ämne var en fullträff. En fredagskväll på jobbet kan Josephine använda sina nya kunskaper i gruppsykologi.
– Jag vet nu hur gästerna uppfattar mig och hur jag ska göra för att vi ska förstå varandra.
Men det är inte helt lätt. Josephine, liksom andra unga bartendrar, har fokuserat mer på drinkarna. Ett vanligt misstag bland unga bartendrar, säger hon.
– Det är så häftigt med de gamla bartendrarna. De kanske inte gör världens bästa drinkar men de vet verkligen hur de ska få en gäst att må bra. De har erfarenheten att berätta en riktigt göttig historia. Det vill jag också kunna.
Trots framgångarna tycker Josephine att hon har mycket kvar att lära för att bli en bättre bartender. Kanske rent utav bäst.
– Och då vill jag inte bli den bästa kvinnliga bartendern i stan, utan bara den bästa. Än är jag inte där, men jag är ganska bra.